På SvDs hemsida har man i dagarna kunnat läsa en artikel av Per Beskow apropå samarbete mellan Katolska Kyrkan och andra samfund, t.ex. Livets ord. Läsvärd och bra artikel, som inte svävar ut i drömmande högtflygande visioner. Läs den. Han understryker Kyrkans upphöjda syn på förnuftet, att blind bibelfundamentalism aldrig varit och aldrig kan bli en del av hur Kyrkan fungerar.
Bibeln är en källa till Sanningen, som i det väsentliga är ofelbar, ja. Men Gud har gett oss både var sitt individuellt huvud att tänka med, och ett universellt huvud för Kyrkan, påven tillsammans med läroämbetet, som hjälper oss urskilja och förstå Sanningen.
Vi står nära Livets ord och en del pingstförsamlingar i mycket, eller rättare sagt har de kommit allt närmare oss. Detta är en källa till glädje. Men det innebär inte att de plötsligt som samfund betraktade skulle börja anses som fullvärdiga medlemmar i Kyrkan.
Livets ord har en bra ledare. Tänk vad han skulle kunna åstadkomma i Kyrkans fulla gemenskap...
Iscriviti a:
Commenti sul post (Atom)
Post
5 commenti:
Har Katolska kyrkan/påven något råd till t.ex. Ulf Ekman och hans församling? Bör Ekman upplösa sin församling och gå med i Katolska kyrkan? Vad menar du att han skulle åstadkomma i Katolska kyrkans fulla gemenskap som han inte åstadkommer i Trosrörelsen?
<><
Officiella råd känner jag inte till, nej.
Om Ekman bör upplösa sin församling? Nja, beror på vad du menar. Personligen skulle jag gärna se att hela församlingen konverterar, men det vore ju ekumeniskt ovist att säga, så jag säger väl inte det...
Katolska Kyrkan i Sverige behöver lite internmission för att få fler att bli eldsjälar. Vi har för många kulturkatoliker (nej jag syftar inte på kulturkonvertiter, även om även sådana är jobbiga) i landet. Folk som är katoliker för att det tillhör deras nationella kulturella identitet, folk som går i "nationella mässor" trots att de bott i Sverige i 15-20 år. Folk vars barn lämnar Kyrkan för att de inte längre identifierar sig med den nationalitet som de av sina föräldrar lärt sig är anledningen till att vara katolik. Vi behöver intern mission, så fler katoliker i detta land tar tron på allvar och blir levande vittnen för evangeliet i sin vardag.
Där tror jag Ekman skulle kunna vara till mycket stor nytta inom Kyrkan.
Hans gamla församling får hemskt gärna fortsätta på den väg Ekman börjat leda dem in på. De kommer komma till Kyrkan, förr eller senare. Gärna förr - ju fler eldsjälar desto bättre.
Intressant artikel och intressanta syndpunkter ang, Ulf Ekman och Livets Ord. Vad menar du förresten med kulturkonvertiter?
Jo, jag tror också att troende kristna från alla läger kommer att söka sig till Katolska kyrkan - förhoppningsvis blir jag så småningom en av dem. Men ordet konvertera låter väldigt drastiskt - vi protestanter är ju faktiskt kristna redan nu, och när vi nu söker oss till moderkyrkan så är det inte en ny religion, utan samma religion men i rätt sammanhang (tycker jag). Det är ju inte vårt fel att Gustav Vasa nationaliserade den svenska delen av Kyrkan.
Sedan hoppas jag att "Kyrkan" kan ha en mer välkomnande attityd mot oss som söker oss till den. Jag och min fru har varit i kontakt med den lokala församlingen och hört oss för om möjligheten att "konvertera". Men jag tyckte att de var väldigt misstänksamma gentemot oss. När man som t.ex. pingstvän flyttar och kommer till en ny ort där det inte finns någon pingstkyrka, så är det ofta naturligt att gå med i någon annan frikyrka. Det är min erfarenhet att man då möts av en mycket mer öppenhjärtlig och välkomnande attityd än i Katolska kyrkan.
När jag läser i bibeln om Petrus och Paulus (Katolska kyrkans grundare) så är det inte mitt intryck att de försökte göra det så svårt som möjligt för de nyfrälsta att bli medlemmar.
<><
Naturligtvis var det inte ert fel. Folket ville ju inte alls bli protestanter. Gustav Vasa är långt ifrån lokalhelgon i svenska katolska kretsar...
Beträffande konversionsmisstänksamhet: det varierar säkert mellan församlingar och individer. Jag vet konvertiter som hållit sig så för sig själva att det varit svårt eller omöjligt att få dem att känna sig som en del av övriga församlingen.
Samtidigt är en av mina bästa vänner i församlingen ännu inte konverterad (tar steget till pingst). Han har varit så diskussions- och aktivitetslysten att många i församlingen nog tror att han varit medlem i flera år.
Så till tiss del handlar nog misstänksamheten om en första fas. Jag hade en mycket restriktiv hållning till min gode väns förslag och påståenden första halvåret - han var ju trots allt en såndär pingstvän... - men det släpper, om man bara vågar vara social, starta någon intressant kyrkkaffediskussion. Jag tror det oftast handlar om att bryta igenom ett skal, sedan går det hur lätt som helst.
Sedan är det väl fader Conny som är kh i Umeå numera? Han är trevlig och rolig och dessutom konverterad fd svenskkyrklig präst.
Just relationen till pingstvänner/karismatiska samfund är väl globalt lite sådär, i och med att man ser att de proselyterar latinamerika och östeuropa, och att de är den enda samfundsgrupp som mätbart tar medlemmar från oss.
Även i Sverige finns det katoliker som proselyteras av protestantiska karismatiker, vilket är väldigt tråkigt, eftersom vi försöker bygga upp en karismatisk inomkatolsk rörelse även i Sverige.
Sedan huruvida det skall vara svårt att bli katolik rent principiellt: Min fästmö sade att det var något hon upplevde som tilldragande med Katolska Kyrkan i Finland: att de sa nej flera ggr. Lite att man skickar signalen att "kom inte hit om du inte verkligen verkligen vill, och har tänkt över saken åtskilliga ggr". Jag håller med om att man inte ska framställa det som omöjligt, men man ska inte heller göra det så enkelt att någon skulle kunna göra det som "fyllegrej" eller "något jag gjorde under en 'fas i mitt liv'". Att bli katolik är allvarligt och innebär ett större ansvar. Den som har sakramentens nåd har bättre förutsättningar att sprida evangeliet än de som är utan. Vi får inte gräva ner våra talenter.
Posta un commento