Kvinnopräster i Katolska Kyrkan?

Det går sällan många dagar mellan medias antikatolikpropagandaartiklar (långt, men tyvärr användbart ord), något man efter ett tag lär sig sluta låta förstöra ens dag. Vad jag dock inte ännu slutat störa mig på är när folk som utger sig för att vara katoliker sväljer liberalidéerna med hull och hår utan att ens kolla fakta och, inte minst, Kyrkans lära. Här följer ett blogginlägg på svenska som jag läste nyligen:

Så har nyheterna blåsts upp igen om rekordstora skadestånd till dem som råkat ut för pedofilpräster - denna gång i Los Angeles - skadestånd som sannolikt skulle ha blivit ännu större ifall det hade hamnat i rätten.

Redan i inledningen kommer sakfel: Förövarna var i majoriteten av fallen inte pedofiler utan homofiler: offren var övervägande män, och den stora gruppen var tonåringar, pubertetspojkar.

Man kan undra vad som händer med förövarna - går de fria nu tack vare skadestånden? Vidtas inga åtgärder? Och vad gör man framöver för att detta inte ska hända igen?

Beträffande vad som gjorts efter upptäckten av brotten hänvisar jag till följande graf:


och vad gäller förebyggande arbete är detta redan gjort. Liberalgenerationen är på utdöende, och därmed homofilprästerna:

När ska man öppna dörrarna för normalt funtade prästkandidater (bl.a. gifta män och kvnnor)?

Normalt funtade präster ÄR välkomna, däremot inte ansökande med problem med sin sexualitet. Som skribenten kanske känner till utfärdades kort efter upptäckten av homofilskandalen ett dokument som förbjuder personer med homosexuella tendenser att antas till prästutbildning, samt ett påbud att alla USA:s prästseminarier skulle kontrolleras.

Sedan till den odödliga (åtminstone tills 68-orna dött ut) "frågan" om prästinnor. Vatikanen har med all tydlighet fastslagit att det inte ligger i Kyrkans mandat att viga kvinnor till präster: Jesus valde enbart manliga apostlar, och hade han velat kalla kvinnor till denna tjänst hade han förstås gjort det. Ordinatio Sacerdotalis är det senaste i raden av dokument att klargöra att det är slutdiskuterat i frågan. punkt 4 lyder på engelska:

4. Although the teaching that priestly ordination is to be reserved to men alone has been preserved by the constant and universal Tradition of the Church and firmly taught by the Magisterium in its more recent documents, at the present time in some places it is nonetheless considered still open to debate, or the Church's judgment that women are not to be admitted to ordination is considered to have a merely disciplinary force.

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

Invoking an abundance of divine assistance upon you, venerable brothers, and upon all the faithful, I impart my apostolic blessing.

Roma locuta est, causa finita.

Är individers missgärningar kyrkans ansvar - borde de inte ställas till svars personligen? (I och för sig har kyrkan i detta fall viss del i skulden eftersom man bara har förflyttat förövarna - men ytterst - har individen inget eget ansvar om denne är anställd av kyrkan?)

"Kyrkan" har inte "bara flyttat runt" dem. Vissa idioter till biskopar har dock som hon säger flyttat runt inte bara engångsförbrytare i hopp om bättring, utan även flergångsförbrytare. Vore jag påven skulle jag låta dem bli nuntier i Burundi eller Ekvatiorialguinea. I den mån de känt till förbrytelserna efter omflyttning utan att åtgärda saken är de lika skyldiga som förövarna själva.

DN sammanfattar det som också är mina frågor bra:

"Påven Benedictus XV har i försiktiga ordalag sagt att katolska kyrkan måste vidta åtgärder för att komma till rätta med problemet och återvinna ett förtroende som gått förlorat.

Men Vatikanen har ännu inte visat någon beredskap att diskutera mer radikala förändringar som en del kritiker ser som nödvändiga: ett upphävande av celibatet, rätt för präster att ingå giftermål och öppen dörr för kvinnliga präster."

Celibatet har ingenting med saken att göra. Förövarna utgör för det första en mycket liten procentandel av prästerskapet, och för det andra var majoriteten av offren pojkar. Om man vill göra ett sådant sakförhållande till ett problem med celibat måste man i konsekvensens namn förespråka homogifte mellan personer med en åldersskillnad på i de flesta fall över 30 år. Beträffande kvinnopräster är det fortfarande inte en fråga om "rättigheter" utan om att Kyrkan har i uppdrag att följa Jesus Kristus, inte de senaste 50 årens liberalagenda. Prästämbetet är inte en rättighet, det är ett kall.

Källor:
Closed Cafeteria
Ordinatio Sacerdotalis