Missale Parvum!

Nu när Missale Parvum kommit vill jag uppmana alla att köpa den på Lilla Therese Bokhandel, den enda katolska bokhandeln jag känner till i Sverige som vill koncentrera sig på traditionellt katolsk litteratur. Kostar exakt lika mycket som att köpa direkt från Catholica, men det ger dessutom en varm känsla i hjärtat :)

Konsekvenser av hävandet av exkommunikationerna

Här skulle ha stått en ungefärlig översättning/sammandrag av Fr. Z:s svar på frågor om konsekvenserna av hävandet av SSPX-biskoparnas exkommunikationer, men nu såg jag att stiftshemsidan hunnit före:

Utdrag ur stiftets översättning:

Är Sankt Pius X:s präsbrödraskap nu legitimt?

Nej, inte rent juridiskt. SSPX har inte påvens eller stiftsbiskoparnas godkännande. Det är fortfarande en avskild grupp, även om man idag föredrar att inte använda begreppet ”schism”.

…

Har prästerna i SSPX nu samma ställning i den Katolska kyrkan som andra präster?

Nej, det har de inte. Prästerna i SSPX är fortfarande suspenderade a divinis. Deras Mässfirande är fullt giltigt, men det sker utan tillstånd från Kyrkan, vare sig från den Heliga Stolen eller den lokale biskopen. De har inte nödvändiga tillstånd (eng: faculties) att förmedla sakramental avlösning, annat än om en person befinner sig i dödsfara.

(Läs resten)

SSPX, exkommunikationer och svensk journalistik

Ett flertal bloggar har uppmärksammat SSPX' problematiska relation till Kyrkan med anledning av Uppdrag Gransknings (vinklade) program i onsdags, som försökte framställa puckot till biskop Richard Williamsons antisemitiska uttalanden som vore de SSPX' lära. Inte bara allmänna sekulärmedia (SvD, DN, GP) har svalt denna framställning, utan även t.ex. Dagen.

Så gott som alla artiklar framställer SSPX som högerextremt. På detta vill jag svara att det som förenar SSPX är en religiös övertygelse, inte en politisk. Att kalla dem högerextrema över en kam är ungefär som att säga att alla svenskkyrkliga är vänsterpartister.
I de flesta av artiklarna kallas de "ultrakonservativa", och även om jag kan hålla med om att deras mest framträdande drag är en sorts (ibland överdriven) konservatism, får man inte blanda ihop konservatism med anledningen till exkommunikationen 1988, vilket t.ex. DN gör:

SSPX är så ultrakonservativt att påven utfärdade en bannlysning i slutet på 80-talet.

Detta citat ensamt visar att man låtit bli att göra efterforskningar. Anledningen till exkommunikationerna är inte s.k. "ultrakonservatism" utan att ärkebiskop Lefebvre trotsade påven och utförde kyrkorättsligt olagliga biskopsvigningar. biskop Williamson har fel och är dum i huvudet, men lyckligtvis för Sveriges journalistkår är dumhet inte tillräcklig anledning till exkommunikation.

Även stiftet har uttryckt sig på ett sätt jag själv tycker är lite olyckligt:

Dialog – med andra kristna, med människor av annan tro, och med alla människor av god vilja – blev centralt för kyrkans självförståelse. Vidare betonades lekfolkets betydelse. Detta kan inte SSPX acceptera[…]

Jag har inte bilden att SSPX skulle förringa lekfolkets betydelse, och dialog med ickekatoliker misstänker jag är centralt för varje religion som anser sig ha Sanningens fullhet och önskar allas frälsning. Däremot har man, med all rätt, stor skepsis gentemot "ekumenik" med samfund som saknar Apostolisk Succession. Men på stiftshemsidan uttrycks detta på ett sätt som får det att verka negativt.

Allt detta tumult har gjort att Svk har gjort SSPX "hemlösa" på många orter.

Nu har påpassligt ett rykte cirkulerat i någon vecka om att exkommunikationerna av SSPX' biskopar kan komma att hävas, kanske redan denna helg. Detta har naturligtvis resulterat i en mängd kommentarer och frågor på olika bloggar (t.ex. Rorate Caeli, NLM, WDTPRS).

En av privatbloggarna är Peter, som ställer flera frågor om var SSPX egentligen står, och avslutar med frågan

"Har SSPX för avsikt att …åtgärda [biskop Williamson och hans ståndpunkter] och i så fall hur?"

Mitt svar är att SSPX är "between a rock and a hard place":
Om SSPX ska behålla sin trovärdighet i sitt hävdande att de är inom Kyrkan, har ingen inom deras sällskap mandat att slänga ut en annan biskop. Varför? Jo, det är påven ensam som har mandat att tillsätta, avsätta, förflytta, bannlysa, suspendera eller laicera en biskop. Skulle SSPX slänga ut biskop Williamson utan påvens mandat vore det att ta sig påvlig makt. De har hamnat i en rävsax: Enda sättet att legitimt bli av med Williamson är att förenas med Rom, men det är sannolikt Williamson som är det största hindret mot återförening...

Dock påstås det att Williamson självmant skulle lämna SSPX om prästbrödraskapet skulle återförenas med Rom, så problemet kanske inte är så svårlöst ändå?

En tråkig nyhet

Jag upptäckte just en tråkig nyhet på stiftets hemsida:

Bengt Almstedt har lämnat jesuitorden och får från och med den femte december inte utöva sina prästerliga funktioner.
Han vill ansöka om laisering.

(Läs mer)

Jag kommer ihåg pater Bengt som en trevlig och välvillig präst, och det gör mig ledsen att han tar detta steg. Be för honom.

Ett välbekant ansikte i ny dager?

Här är en bild från blackfriars i Oxford (bilder hämtade från NLM). Den observante ser genast att … 

1. Det rör sig om en levithögmässa (högsta möjliga liturgiska nivå utan att celebranten är biskop) enligt extraordinarie form.
   
2. Den kommunicerande bär kordräkt.
3. Den kommunicerande är biskop (syns på det grönt- och guldfärgade bandet, på vilket biskopens kors hänger)
4. Denne någon ser fasligt bekant ut...

Vem är det?

Följande bild, tagen vid samma tillfälle, kanske får er att lyfta på ögonbrynen:
Jajemän, ni ser rätt - Det ÄR biskop William Kenney, vår tidigare hjälpbiskop! 

Men vänta nu - extraordinarie form? Kordräkt? Biskop William? Vad i hela friden? Eftersom ortodoxi och tradition går hand i hand och man sällan ser den ena utan den andra måste jag konstatera följande: Antingen får flertalet tyckare i Sverige revidera sin uppfattning om honom, eller så blev han tvingad, eller så har han genomgått en radikal förändring. Vilket är det? Jag har själv inga svar och är väldigt nyfiken på vad som egentligen pågår...

till stiftet: Gå ur Sensus!

Sensus sponsrar och medverkar vid Pridefestivalen. Om stiftet inte kräver att detta ställs in eller själva går ur Sensus är det skandal.

Ett exempel ur programmet:

Prova på queera bibelstudier
En introduktion till queer teologi. Bibeln är en så mycket queerare bok än den anses. Hur? Och hur kan den användas som inspirationskälla för queers? Medverkande: Lisa Mobrand, präst och Niklas Olaison, präst

(källa: Katolsk Observatör)

Spadtag till benediktinkloster

Vår gode biskop Anders tar första spadtaget till ett benediktinkloster (första sådana i Sverige på 450 år) som så vitt jag förstår bara kommer innehålla en munk i väntan på kallelser (en väntan som pågått i ganska många år redan...). 

Det enda sätt som jag kan tolka detta på och samtidigt tro att stiftet agerar vist är att det är en indikation på att stiftet har pengar över, så de kan satsa mer pengar på saker som det faktiskt finns konkreta och akuta behov av, t.ex. en renovering av Kristus Konungens kyrka i GBG, vars kormålningar faller sönder, vars sakristia behöver byggas ut, vars mässkläder behöver renoveras, kompletteras och lagas, och vars hela elnät akut behöver ses över. Därutöver har en orgel köpts in och de ursprungliga statyerna restaurerats, och innan orgelinstallationen bör allt renoveringsarbete som krävs för att kormålningarna skall hålla och för att statyerna skall kunna ställas på sina platser vara färdigt. Och orgeln skall installeras nästa år.

Om min välvilliga tolkning inte stämmer, hoppas jag att ekonomiavdelningen på biskopsämbetet åtminstone i efterhand kan ställa enmunkskloster och akuta renoveringsbehov i Sveriges mest använda katolska kyrka mot varandra och inser vilket projekt som har högst prioritet och störst berättigande till finansiering, och därför lägger det lågprioriterade projektet på is innan välbehövda pengar bränns på önsketänkande kring en ensam munk istället för på 5000 personers kontinuerliga konkreta behov. 

P.S. Om någon undrar varför denna post har etiketten "stiftsdelning" så är det för att just sådana här exempel på ekonomiska felprioriteringar är ett starkt argument för att vi klarar oss bättre utan Stockholm - "with friends like these..."

Kvinnliga präster ofelbart omöjligt

Vill ägna denna post åt att hänvisa alla intresserade av frågan om huruvida kvinnor någonsin kommer att kunna vigas till präster i Katolska Kyrkan till denna sammanfattning av vad Kyrkan säger.

En kortfattad sammanfattning av sammanfattningen.

Först understrykningar i Troskongregationens dokument Inter Insigniores, från 1976, bland annat citatet

[the Church] does not consider herself authorized to admit women to priestly ordination.

sedan referens och citat från Ordinatio Sacerdotalis (vilket är den text jag brukar peka på i diskussionen i frågan). Den avgörande passagen:

at the present time in some places it is nonetheless considered still open to debate, or the Church's judgment that women are not to be admitted to ordination is considered to have a merely disciplinary force. 

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

Tuve fortsätter sedan med något jag inte kände till - ett dubium som skickats in där man helt enkelt frågat om i vilken grad detta utlåtande är slutgiltigt och bindande.

Dubium: Whether the teaching that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women, which is presented in the Apostolic Letter Ordinatio Sacerdotalis to be held definitively, is to be understood as belonging to the deposit of faith.

Responsum: In the affirmative.

This teaching requires definitive assent, since, founded on the written Word of God, and from the beginning constantly preserved and applied in the Tradition of the Church, it has been set forth infallibly by the ordinary and universal Magisterium (cf. Second Vatican Council, Dogmatic Constitution on the Church Lumen Gentium 25, 2). Thus, in the present circumstances, the Roman Pontiff, exercising his proper office of confirming the brethren (cf. Lk 22:32), has handed on this same teaching by a formal declaration, explicitly stating what is to be held always, everywhere, and by all, as belonging to the deposit of the faith.

Läs hela Tuves artikel här.

Jämförelse - en klagovisa

Som alla väluppdaterade vetat ett tag nu, så lämnar nu båda våra systrakommuniteter regionen, och Västsverige blir helt utan ordenssystrar. Min reaktion på detta kommer att bli en uppriktig saknad av de som tillfört församlingen något (jag tänker särskilt på syster Therese, utan vilkens tysta apostolat vår bokhandels fönster, golv, inredning och porslin varit täckt av metertjockt smuts).

Detta sakförhållande för mig osökt till frågan om vårt stifts (Mälardals-)förvridna perspektiv på saker och ting. Betänk följande: Eugenia, Uppsala och Lund drivs av ordenskommuniteter, och i domkyrkan cirkulerar både åtskilliga präster och församlingssystrar.

Ställ detta mot Göteborg, som har kyrkoherden plus en kaplan. TVÅ personer som har hand om den svensktalande delen av församlingen (exklusive de svensktalande som inbillar sig att Kyrkan är en språkförening, förstås). Inga ordenspersoner av någon sort. Diakonerna är inte kvar i församlingen.

Vilka tar i dessa församlingar hand om verksamheten?

Låt oss betrakta den information som ges på nätet av de olika församlingarna:

Denna vecka i de stora församlingarna:
Domkyrkoförsamlingen: 20 mässor (varav sv/lt/eng:15), 3 övriga akriviteter (≈tidebön/gudstjänst/andakt, ej mässa)
S:a Eugenia (Sthlm): 19 mässor (sv/lt/eng:17), 2 övriga aktiviteter
S:t Lars (Uppsala): 17 mässor (inkl. Enköping) (endast sv/lt/eng), 3 övriga aktiviteter
Lundadominikanerna+St Tomas: 12 mässor (sv/eng: 11), 26 övr (tideböner)
Vår Frälsare (Malmö): 17 mässor (15 sv/eng)

Låt oss nu ställa detta mot Göteborg:
30 mässor (sv/lt/eng: 23), 7 övriga aktiviteter

vi har 50% fler mässor än domkyrkan, Eugenia och Uppsala. På svenska, latin eller engelska har vi mer än 50% fler än Domkyrkan och Vår Frälsare. Vi har dubbelt så många mässor på "icke-nationella språk" som Lund har mässor över huvud taget. Vi har fler liturgiska aktiviteter utanför mässa per vecka än domkyrkoförsamlingen och Uppsala tillsammans.



Antal präster enligt katolsk kalender 2008...

domkyrkoförsamlingen
1 bp, 1 dp, 2 kpl, 2 subs, 4 nat, därutöver 1 dk och församlingssystrar.
Präster: 3-6-10 + dk och systrar

S:a Eugenia (Sthlm)
1 kh, 1 kpl, 7 S.J., därutöver 2 dk + församlingssyster.
Präster: 2-9 + 2 dk och syster

St Lars (Uppsala)
1 kh, 1 kpl, 4 S.J.
Präster: 2-6, + har tillgång till ordenssystrar (Mariero)

Vår Frälsare (Malmö)
1 kh, 1 kpl, 1 subs, 1 sjhpr, 2 nat, därutöver 2 dk, tillgång till ordenssystrar
Präster: 2-4-6 + 2 dk och (stor) ordensnärvaro

Dominikanerna/St Tomas (Lund)
1 kh, 1 kpl, 6 O.P. i , därutöver 2 dk.
Präster: 2-8 + 2 dk. Ordensnärvaro.

dessa snittar på 8 präster styck plus diakon.

låt oss nu se på Göteborg.
1 kh, 1 kpl, 2 subs, 5 nat + 1/2 dk (en flyttar ut och en driver stiftsgård)
Präster: 2-4-9 + dk. Ingen ordensnärvaro.

Om man lekte med den surrealistiska tanken att alla dessa präster stod till församlingens förfogande, så skulle det innebära att prästerna i Göteborg skulle ta hand om 3,3 mässor per präst och vecka (i församlingen, alltså)

motsvarande siffra för

Sthlm 20/10= 2,0

Eugenia: 19/9= 2,1

Uppsala: 17/6= 2,8

Vår Frälsare: 17/6= 2,8

Dominikanerna/St Tomas: 12/8= 1,5

.......

Efter denna genomgång vill jag fråga några saker:

Är det rimligt att ha färre präster i en församling med 30 mässor per vecka än i församlingar med 20 mässor/vecka?

Är det rimligt att stiftet lägger miljonbelopp på båtkyrkor med fula permanenta altartavlor och på pytteförsamlingar utan nämnvärda ekonomiska behov, medan Sveriges mest välbesökta katolska kyrka förfaller för att församlingen inte har råd att renovera den?

Är det rimligt av stiftet att påstå att församlingen anställer för mycket folk, när vi vare sig har församlingssystrar eller ordensfolk alls, som kan ta hand om vaktmästeri, expedition, sakristia, lokalvård, undervisning m.m.? I alla andra stora församlingar sköts många av dessa ting av ordensfolk - men stiftet ger oss inga...

Är det rimligt att, med tanke på denna totala snedfördelning av resurser (präster, ordensfolk och pengar), förvånas över att Göteborg tror sig klara sig mycket bättre som eget stift?

The Beauty of Tradition

Beautiful video with beautiful music.

Tradition is that which does not die with a generation. Such immortality has to be beautiful.

(Videon skulle ha varit "veckans film" på Katolsk Observatör, men jag fick den inte att spela i min webbläsare. Var det bara jag som hade det problemet?)

Kvinnopräster i Katolska Kyrkan?

Det går sällan många dagar mellan medias antikatolikpropagandaartiklar (långt, men tyvärr användbart ord), något man efter ett tag lär sig sluta låta förstöra ens dag. Vad jag dock inte ännu slutat störa mig på är när folk som utger sig för att vara katoliker sväljer liberalidéerna med hull och hår utan att ens kolla fakta och, inte minst, Kyrkans lära. Här följer ett blogginlägg på svenska som jag läste nyligen:

Så har nyheterna blåsts upp igen om rekordstora skadestånd till dem som råkat ut för pedofilpräster - denna gång i Los Angeles - skadestånd som sannolikt skulle ha blivit ännu större ifall det hade hamnat i rätten.

Redan i inledningen kommer sakfel: Förövarna var i majoriteten av fallen inte pedofiler utan homofiler: offren var övervägande män, och den stora gruppen var tonåringar, pubertetspojkar.

Man kan undra vad som händer med förövarna - går de fria nu tack vare skadestånden? Vidtas inga åtgärder? Och vad gör man framöver för att detta inte ska hända igen?

Beträffande vad som gjorts efter upptäckten av brotten hänvisar jag till följande graf:


och vad gäller förebyggande arbete är detta redan gjort. Liberalgenerationen är på utdöende, och därmed homofilprästerna:

När ska man öppna dörrarna för normalt funtade prästkandidater (bl.a. gifta män och kvnnor)?

Normalt funtade präster ÄR välkomna, däremot inte ansökande med problem med sin sexualitet. Som skribenten kanske känner till utfärdades kort efter upptäckten av homofilskandalen ett dokument som förbjuder personer med homosexuella tendenser att antas till prästutbildning, samt ett påbud att alla USA:s prästseminarier skulle kontrolleras.

Sedan till den odödliga (åtminstone tills 68-orna dött ut) "frågan" om prästinnor. Vatikanen har med all tydlighet fastslagit att det inte ligger i Kyrkans mandat att viga kvinnor till präster: Jesus valde enbart manliga apostlar, och hade han velat kalla kvinnor till denna tjänst hade han förstås gjort det. Ordinatio Sacerdotalis är det senaste i raden av dokument att klargöra att det är slutdiskuterat i frågan. punkt 4 lyder på engelska:

4. Although the teaching that priestly ordination is to be reserved to men alone has been preserved by the constant and universal Tradition of the Church and firmly taught by the Magisterium in its more recent documents, at the present time in some places it is nonetheless considered still open to debate, or the Church's judgment that women are not to be admitted to ordination is considered to have a merely disciplinary force.

Wherefore, in order that all doubt may be removed regarding a matter of great importance, a matter which pertains to the Church's divine constitution itself, in virtue of my ministry of confirming the brethren (cf. Lk 22:32) I declare that the Church has no authority whatsoever to confer priestly ordination on women and that this judgment is to be definitively held by all the Church's faithful.

Invoking an abundance of divine assistance upon you, venerable brothers, and upon all the faithful, I impart my apostolic blessing.

Roma locuta est, causa finita.

Är individers missgärningar kyrkans ansvar - borde de inte ställas till svars personligen? (I och för sig har kyrkan i detta fall viss del i skulden eftersom man bara har förflyttat förövarna - men ytterst - har individen inget eget ansvar om denne är anställd av kyrkan?)

"Kyrkan" har inte "bara flyttat runt" dem. Vissa idioter till biskopar har dock som hon säger flyttat runt inte bara engångsförbrytare i hopp om bättring, utan även flergångsförbrytare. Vore jag påven skulle jag låta dem bli nuntier i Burundi eller Ekvatiorialguinea. I den mån de känt till förbrytelserna efter omflyttning utan att åtgärda saken är de lika skyldiga som förövarna själva.

DN sammanfattar det som också är mina frågor bra:

"Påven Benedictus XV har i försiktiga ordalag sagt att katolska kyrkan måste vidta åtgärder för att komma till rätta med problemet och återvinna ett förtroende som gått förlorat.

Men Vatikanen har ännu inte visat någon beredskap att diskutera mer radikala förändringar som en del kritiker ser som nödvändiga: ett upphävande av celibatet, rätt för präster att ingå giftermål och öppen dörr för kvinnliga präster."

Celibatet har ingenting med saken att göra. Förövarna utgör för det första en mycket liten procentandel av prästerskapet, och för det andra var majoriteten av offren pojkar. Om man vill göra ett sådant sakförhållande till ett problem med celibat måste man i konsekvensens namn förespråka homogifte mellan personer med en åldersskillnad på i de flesta fall över 30 år. Beträffande kvinnopräster är det fortfarande inte en fråga om "rättigheter" utan om att Kyrkan har i uppdrag att följa Jesus Kristus, inte de senaste 50 årens liberalagenda. Prästämbetet är inte en rättighet, det är ett kall.

Källor:
Closed Cafeteria
Ordinatio Sacerdotalis