Ett välbekant ansikte i ny dager?

Här är en bild från blackfriars i Oxford (bilder hämtade från NLM). Den observante ser genast att … 

1. Det rör sig om en levithögmässa (högsta möjliga liturgiska nivå utan att celebranten är biskop) enligt extraordinarie form.
   
2. Den kommunicerande bär kordräkt.
3. Den kommunicerande är biskop (syns på det grönt- och guldfärgade bandet, på vilket biskopens kors hänger)
4. Denne någon ser fasligt bekant ut...

Vem är det?

Följande bild, tagen vid samma tillfälle, kanske får er att lyfta på ögonbrynen:
Jajemän, ni ser rätt - Det ÄR biskop William Kenney, vår tidigare hjälpbiskop! 

Men vänta nu - extraordinarie form? Kordräkt? Biskop William? Vad i hela friden? Eftersom ortodoxi och tradition går hand i hand och man sällan ser den ena utan den andra måste jag konstatera följande: Antingen får flertalet tyckare i Sverige revidera sin uppfattning om honom, eller så blev han tvingad, eller så har han genomgått en radikal förändring. Vilket är det? Jag har själv inga svar och är väldigt nyfiken på vad som egentligen pågår...

EF i GBG: 9:e söndagen efter Pingst 2008

Det kan faktiskt komma något gott även av usla försäljningsdagar i Bokhandeln - t.ex. har jag nu även fått senaste söndagens (13 juli 2008) videoupptagning av Mässan enligt extraordinarie form (9:e söndagen efter Pingst) omvandlad till datorvänligt format. Även med denna släpper jag gärna kopior till de som närvarat (kontakta mig i så fall), men för offentlig spridning vill jag ha celebrantens tillstånd. Celebrant vid detta mässfirande var kyrkoherde Unnerstål. 

Mässan är en Stilla Mässa med orgelspel.

Benediktinska estetikreformen

Några bilder som glatt mig under den senaste tiden. Camauron och den röda mozzettan är "old news" så de har jag inte tagit med. Tack Gud för Benedikt XVI! 

Påskoktavens vita mozzetta - för övrigt en bild som inte ens vår församlings främste påveplaggsspanare kände till:

hög mitra och lång kåpa:
Eukaristisk adoration:
7 ljus på altaret (i Peterskyrkan), och altarkorset på mitten av altaret.
Diakonerna håller upp kåpan:
Meningsfullt ekumeniskt arbete:
Traditionellt påvekors (istället för PVI:s kritiserade böjda krucifix)
Ombrellino (mindre version av baldakin) för transport av det Allraheligaste sakramentet:
Smak för fina liturgiska plagg:
Kardinaldiakoner agerande diakoner:
Ytterligare en vacker mitra och kåpa:
Romersk mässhake, och behaglig kameravinkel:
En till bild på benediktinskt altararrangemang och påvekorset:
Påvetron, vackra dalmatikor, och damaskmitra:
Mässan firad versus Deum:
Kardinaldiakoner och benediktinskt altararrangemang:

Förslag till renovering

Renoveringen - eller om man skall vara korrekt restaureringen - av Maria- och Josefstatyerna fick mig att fundera på hur det skulle se ut i verkligheten om man ställde tillbaka dem på sina ursprungliga platser. När jag, medelst ett bra bildredigeringsprogram, klippt och klistrat ihop en sådan bild blev det genast uppenbart att tabernaklet måste flyttas. Naturligtvis flyttade jag det till den fula mörkblåa ruta i absiden som avslöjar dess ursprungliga plats. När tabernaklet var på plats uppkom behovet av att höja altaret, vilket jag gjorde, och passade på att bredda detsamtidigt, till ungefär samma bredd som det ursprungligen hade. Jag fick syn på en bild med evangelieambonen och passade på att infoga den också, när jag ändå var igång. Nuvarande ambo fick bli epistelambon och bytte därmed sida.

Symmetrin är inte helt fullbordad, men det beror främst på att epistelambonen borde vara i liknande stil som evangelieambonen.

Reaktioner och kommentarer är välkomna!

Kom ihåg att det är en konceptbild, inte mer än så. Att vissa detaljer ser overkliga ut beror dels på detta, och dels på att jag inte är något proffs på bildredigering. Spridning av bilden är enbart tillåten med referens till mig och länk till denna sida.

Påvligt återupprättande av tradition

Det går sällan mer än någon vecka mellan tillfällena då Benedikt XVI överraskar mig positivt, och det har hittills inte hänt att han överaskar mig negativt. Och jag är inte lättöverraskad.

Det ligger mycket symbolik i vad påven gör. Hur små detaljerna än kan synas vara i sekulära ögon, så inser både liberaler och kyrkotrogna att Benedikt är mer än en estet i sina val av liturgiska plagg, objekt och företeelser.

Hans pallium är i design inspirerat av sitt utseende vid tiden före schismen mellan öst och väst.

Påven har börjat använda höga mitror, utsmyckade mitror och damaskmitror på ett sätt som förmedlar firningsdagarnas i fråga dignitet och karaktär.

Han har slutat gå med på att bära (gräsligt fula) liturgiska plagg uppenbart designade på fel sida om 70-talet.

Han har använt sig av traditionellt designade mässhakar, även av andra snitt än det gotiska (både romersk och "halvromersk").

Han har använt sig av andra "påvekors" (motsv. kräkla) än det "postkonciliära" som många associerar med JPII, som dock först användes av Paulus VI.

Han har i offentlig liturgi framburit sitt och folkets offer vänd åt samma håll som dem han frambär det för.

Han har begagnat sig av kardinaldiakoner som liturgiska diakoner.

Han har visat på ett vettigt sätt att hålla korset i centrum, för de biskopar och kyrkoherdar som inte kan låta bli att titta på dem han frambär offret åt istället för Honom han frambär offret till.

Mycket av detta har skett genom att han tillsatte en vettig ceremonimästare istället för den han ärvde av sin företrädare.

Men han har också genom juridiska och klargörande dokument tydliggjort att Kyrkan idag inte skall förstås i kontrast och motsättning till Kyrkan före konciliet, utan i kontinuitet i tro, liv och lära med den. De är inte två olika kyrkor, utan en och samma, utan motsättning eller diskontinuitet.

I liturgin är paradexemplet på kontinuitet Summorum Pontificum.

I läran om Kyrkan finns massor med exempel, t.ex. Dominus Iesus (författades av honom när han var kardinal) och härom månaden gjordes återigen ett klargörande i samma fråga.

Ritkongregationens och Troskongregationens dokument de senaste åren pekar alla i samma riktning. Benedikt XVI är inställd på att göra det så klart att Kyrkan är densamma som före konciliet, att liberalerna lämnar Kyrkan självmant.


Den korta versionen:

För de inte så liturgiskt bevandrade låter säkert mycket av eller allt ovanstående obegripligt och kanske rentav irrelevant för kristenhetens väl. Men var försäkrade: påvens betoning av liturgisk tradition är ett (enligt min tro effektivt) sätt att dra de kristnas tro i traditionell riktning, enligt principen lex orandi, lex credendi, dvs "som man ber, så tror man", bönen är en katekes.

Om liturgin är vördnadsfull, traditionell, tydlig och ortodox kommer också folkets tro präglas av vördnad, ortodoxi, tradition och tydlighet.

Let's make Extraordinary ordinary

Sweden is not the worst place on earth with regards to the catholic liturgy, but still a good number of forbidden or tolerated/allowed misuses are widespread (priests ignoring the GIRM, communion in the hand, children's masses, female altar servers, etc.).

And then Ratzinger was elected Pope. Hall***jah![<- forbidden word during Lent] I love him. Summorum Pontificum has made me hope in a good future for the Church. With good liturgy comes good catholics. As often as I remember, I thank God that I am too young to have any memory of the 60's 70's or 80's, and only vague memories of the early 90's. My liturgical conciousness woke up just in time for the 40 years of pointless wandering in a liturgical desert to finally be reaching their end - Praise be to God!

I got goosebumps at the turning point of this video. Could it have been imagined ten years ago?

Thank you God for your faithful servant Benedict XVI!

The Beauty of Tradition

Beautiful video with beautiful music.

Tradition is that which does not die with a generation. Such immortality has to be beautiful.

(Videon skulle ha varit "veckans film" på Katolsk Observatör, men jag fick den inte att spela i min webbläsare. Var det bara jag som hade det problemet?)

Namninsamling för extraordinarie form i GBG

Utan vidare startade jag idag en namninsamling för regelbundet firande av Mässan enligt extraordinarie ("Tridentinsk") form i Göteborg. Summorum Pontificum (motu propriot som fr.o..m. 14 sept 2007 tar bort kravet på biskopligt godkännande för sådant firande) specificerar inte något antal lekmän som behövs för att kravet på en "stabil grupp" ska uppfyllas, men med tanke på hur stort behovet är av t.ex. den ungerska missionen i Sverige och att den trots allt existerar är jag övertygad om att det inte behövs så fasligt många underskrifter för att kravet skall anses vara uppfyllt vad avser firande i GBG.

Skriv på och sprid!

UPPDATERING: efter två dygn hade jag redan över 20 underskrifter. Vilket i min mening är tillräckligt många för att kunna utgöra en "stabil grupp". Dock tar jag hellre det säkra före det osäkra - jag väntar helst tills jag har 50 underskrifter innan jag visar listan för kyrkoherden. Men även om det skulle bli fler än så inom närmsta veckan vill jag ändå vänta åtminstone kanske två-tre veckor till, för att försäkra mig om att de flesta som är öppet intresserade ska hinna höra talas om listan och skriva på. Skulle det vara färre än 50 efter denna vänteperiod är jag ändå övertygad om att 35-40 underskrifter borde vara tillräckligt.

Altar servers / Ministranter

Regarding the several discussions I've had regarding female altar servers (the infant sibling word of altar boy, 2000 years old):

"[...]
Now, in the case of a religious tradition which has not only existed, but has been consciously, continuously, and emphatically reaffirmed and insisted upon for two millennia, there must be a very strong presumption that such a tradition reflects the will of Christ. And this is in fact the case with the tradition against female altar service. In the Vatican journal Notitiæ, the liturgical scholar we have already mentioned, Aimé-Georges Martimort, affirms that

[the] general discipline of the Church [against female altar service] has been set in stone by canon 44 of the Collection of Laodicea which dates generally from the end of the 4th century and which has figured in almost all canonical collections of East and West.

Martimort also recalls that Popes ever since St. Gelasius in 494 had denounced this practice as an abuse. It appears there were already feminist influences making themselves felt in Sicily and southern Italy at that time, and Pope St. Gelasius felt obliged to write to the bishops of those regions saying

We have heard with sorrow of the great contempt [mépris] with which the sacred mysteries have been treated. It has reached the point where women have been encouraged to serve at the altar, and to carry out roles that are not suited to their sex, having been assigned exclusively to those of masculine gender.

Every edition of the Roman Missal from 1570 till 1962 carried the prohibition of female altar servers, as did the 1917 Code of Canon Law (c. 813, §2), not to mention the documents of the post-conciliar liturgical reform in their earlier and less radical phase."

the original article is much longer, and worth to read. Found it via this blog.