
Vår gode biskop Anders tar
första spadtaget till ett benediktinkloster (
första sådana i Sverige på 450 år) som så vitt jag förstår bara kommer innehålla
en munk i väntan på kallelser (en väntan som pågått i ganska många år redan...).
Det enda sätt som jag kan tolka detta på och samtidigt tro att stiftet agerar vist är att det är en indikation på att stiftet har pengar över, så de kan satsa mer pengar på saker som det faktiskt finns konkreta och akuta behov av, t.ex. en renovering av Kristus Konungens kyrka i GBG, vars kormålningar faller sönder, vars sakristia behöver byggas ut, vars mässkläder behöver renoveras, kompletteras och lagas, och vars hela elnät akut behöver ses över. Därutöver har en orgel köpts in och de ursprungliga statyerna restaurerats, och innan orgelinstallationen bör allt renoveringsarbete som krävs för att kormålningarna skall hålla och för att statyerna skall kunna ställas på sina platser vara färdigt. Och orgeln skall installeras nästa år.
Om min välvilliga tolkning inte stämmer, hoppas jag att ekonomiavdelningen på biskopsämbetet åtminstone i efterhand kan ställa enmunkskloster och akuta renoveringsbehov i Sveriges mest använda katolska kyrka mot varandra och inser vilket projekt som har högst prioritet och störst berättigande till finansiering, och därför lägger det lågprioriterade projektet på is innan välbehövda pengar bränns på önsketänkande kring en ensam munk istället för på 5000 personers kontinuerliga konkreta behov.
P.S. Om någon undrar varför denna post har etiketten "stiftsdelning" så är det för att just sådana här exempel på ekonomiska felprioriteringar är ett starkt argument för att vi klarar oss bättre utan Stockholm - "with friends like these..."