OF - värd att behålla?

Ett förslag lämnades i comboxen till föregående inlägg att man förutom att återinföra korskrank/kommunionbänkar borde "självklart avskaffa NOM" [d.v.s. "Novus Ordo Missae", den nya mässordningen, min anm.]. Det förstnämnda håller jag helhjärtat med om, men det senares självklarhet vill jag inte skriva under på - jag tror inte att det är nödvändigt, än mindre självklart, dock på förutsättning att ett antal uppskärpningar görs.
Kommentaren återges först, därefter följer mitt svar:

Bra där!
Visst är Summorum en fantastisk gåva som påven har givit Kyrkan. Men mycket arbete återstår innan den heliga Kyrkan är restaurerad till sin forna glans för världen!
Dags att återinföra korskranket? en vit duk som viks över det inför kommunionen?
Plus självklart: avskaffa NOM

Mja - jag är visserligen benägen att hålla med om att OF i sig inte tillför något, om man tar hänsyn till att EF numera får firas med läsningarna på folkspråk. Men...

Om OF-mässan skulle firas ad Deum,
om gregorianiken skulle få en naturlig ordinarie plats i liturgin,
om man lät bli kvinnliga ministanter,
om man lät bli handkommunion,
om man firade oftast på latin,
om man undvek koncelebration,
och om ministranterna skulle bete sig som vid EF-mässor
- en rad med "om" som inte är förbjudna -
så är jag inte säker på att det skulle finnas så mycket att störa sig på med dem.

Kanske skulle jag till och med föredra en så firad OF-mässa framför en EF-mässa där folket över lag inte är delaktiga alls, genom t.ex. att sjunga något under kommunionen när ingen schola närvarar, eller genom att i allt utom trappstegsbönen högt svara prästen tillsammans med ministranten.

Åtminstone i GBG känns det ibland som att vi "bara" har en väldigt stilla mässa - något som absolut skall ha sin plats - Men jag kan sakna delaktighet, sång, rökelse och allmän högtidlighet åtminstone någon enstaka gång i månaden...

P.S.
Man ska inte heller totalsåga OF: det finns faktiskt något som OF har men EF saknar: Läsningar ur GT. Utan att påstå mig vara påläst i ämnet inbillar jag mig att det skulle vara möjligt att införa GT-läsningar i det gamla lektionariet, istället för att som i OF ha ett helt nykonstruerat lektionarium. Min spontana reaktion på denna skillnad mellan OF och EF är att tanken bakom det nya lektionariet (få höra större delar av Guds Ord) var mycket god, men att genomförandet inte fick optimalt resultat.

Om man tar ett steg tillbaka från liturgiska preferenser kan man kanske fokusera på den skillnad som är mest skandalös och spelar mest roll - en som inte borde finnas alls: mindre tro, vördnad och respekt för Kristi sanna närvaro i tabernaklet och närvarogörande i Mässan. Vad vi i detta sammanhang bör fråga oss är huruvida detta är OFs "fel" i sig, eller om det beror på att reformer och kupper som saknade kyrkligt godkännande genomfördes och/eller att katekesundervisningen allmänt försämrats?

Frågan är öppen, och jag tror inte jag är vare sig vis eller kunnig nog att besvara den.

Tankar om det upphöjda altaret

Detta skulle ha blivit en kommentar på föregående post, men den blev bara längre och längre, så det fick bli ett eget inlägg.

Man kan ju alltid hoppas [att någon någon gång bygger om koret med inspiration från mina konceptbilder]! Nu när jag ser på den här efter att ha hållit på med annat en stund slås jag av en aspekt av den "extra" upphöjningen av altaret i koret: Det känns som att den understryker offeraspekten av Mässoffret - likt hur man i Templet och på GT:s tid gick upp på berget för att offra för, inför och istället för folket.   

Prästen är i Kristi ställe medlare mellan Gud och människorna, en "kommunikationsansvarig", med ett dubbelt ställföreträdarskap: Prästen är ställföreträdare för folket i det att han frambär vårt och hela Kyrkans offer till Gud, samtidigt som han agerar in persona Christi, ställföreträdare för Gud, i förvandlandet av vin och vatten till Kristi Kropp och Blod, och i Guds givande av sig själv till oss under deras ödmjuka gestalter av bröd och vin. 

Heligheten i den prästerliga tjänsten gör det, åtminstone i mitt sinne, nödvändigt att avskilja inte bara koret (det heliga) från lekfolket, utan även altaret och tabernaklet (det allraheligaste) - platsen både för Guds fysiska närvaro och 

dessutom för närvarandegörandet av Guds allraheligaste yttersta kärleksgärning och försoningsoffer - från koret. 

När prästen viskar instiftelseorden, är det som när översteprästen en gång om året i templet uttalade det allraheligaste Gudsnamnet - dels säger det uttalade något hemlighetsfullt om vem Gud är, dels är handlingen så helig att den är reserverad för  prästerna, de som vigt sina liv helt åt denna tjänst, och därutöver är innehållet både så stort och världsomvälvande, och samtidigt så viktigt och intimt för Guds relation till människan, att det inte tål att höras av allmänheten.

Världsungdomsdagen 2008: Kristus och hans ställföreträdare

EF i GBG: 9:e söndagen efter Pingst 2008

Det kan faktiskt komma något gott även av usla försäljningsdagar i Bokhandeln - t.ex. har jag nu även fått senaste söndagens (13 juli 2008) videoupptagning av Mässan enligt extraordinarie form (9:e söndagen efter Pingst) omvandlad till datorvänligt format. Även med denna släpper jag gärna kopior till de som närvarat (kontakta mig i så fall), men för offentlig spridning vill jag ha celebrantens tillstånd. Celebrant vid detta mässfirande var kyrkoherde Unnerstål. 

Mässan är en Stilla Mässa med orgelspel.

EF i GBG: Petrus och Paulus 2008

Nu är videon från Mässan enligt extraordinarie form från 29 juni, Petrus och Paulus' fest, färdigomformaterad så att den är läsbar på dator. Celebrant var vid tillfället fader Martin Ferenc, kaplan i Kristus Konungens församling. De som var närvarande kan söka upp mig om de vill ha en kopia, men jag kommer inte lägga upp videon offentligt innan celebranten gett sitt samtycke.

Mässan är en Stilla Mässa utan orgel.

Benediktinskt altararrangemang i GBG nr 2

Poäng  #1 med denna bild: Visa en bättre bild än mobilbilden. Tagen fjärde påsksöndagens vigiliemässa (igår).

#2: Det korset KAN INTE uppfattas vara ivägen. Det är snyggt och det är ett bra fokus för både präst och lekman.

#3: En högst personlig anmärkning: Jag vet inte om det är avsiktligt eller ej, men det att bara mittenljusen på var sida av altaret har synlig låga (nyare ljus - ingen "stearinmur") och de övriga ljusen bara ger ett svagt sken, för mina tankar till lågmässan, där bara mittenljusen är tända, även om sex ljus står på altaret. 

En annan sak som inte syns på denna bild är att vår gode kaplan har blivit ganska konsekvent i (det f.d. obligatoriet) att efter konsekrationen hålla tumme och pekfinger förenade när han inte vidrör Kristi Kropp, fram till ablutionerna. Det må vara en detalj i vissas ögon, men det är en viktig detalj, som understryker allvaret i vår tro på Kristi fullständiga närvaro i Eukaristin. Att inte en smula av Kristi Kropp av misstag eller vårdslöshet får hamna på golvet och trampas på. En vördnad som jag tillönskar alla förespråkare av handkommunion.

Kan präster agera diakoner i nya liturgin?

Det slog mig just, efter att ha läst denna artikel och funderat lite på egen hand:
I gamla liturgin är man (fullt logiskt) berättigad att utföra lägre funktioner än de högsta vigningen tillåter (en präst kan agera präst, men vid behov även diakon eller subdiakon, en diakon kan analogt agera diakon respektive subdiakon).
Min fundering avslöjas av denna bloggposts titel: Gäller detta även i den nya liturgin?
Om så är fallet, vore det inte lämpligare, om två präster men inga diakoner närvarar, att den ene prästen agerar diakon istället för att koncelebrera?

Följdfrågor uppkommer såklart, t.ex. om huruvida den diakonagerande prästen skall agera annorlunda än en person vars högsta vigning är diakon, men huvudsaken är att få huvudfrågan besvarad.

Finns det någon läsare som vet?

Benediktinskt altararrangemang i GBG

I lördags kväll överraskades jag positivt av vår käre kaplan, som följde påvens exempel och satte ett stående kors på mitten av altaret. Jag hade bara mobilen med, så det blev inte så bra bilder:

Korset störde inte fokus alls, snarare tvärtom. Det förbättrade också intrycket av altaret - utan synligt kors tycker jag att det saknas något. Synd bara att vårt altare är så smalt, annars hade man fått plats med större kors och ljus.

Vit mozzetta - inte bara i påskoktaven?

Den vita mozzettan...

Idag slog jag av en händelse på CTV-sändningen från Ordets Liturgi med påven till minnet av 40-årsjubileet av kommuniteten Sant'Egidio, i en kyrka med reliker av Aposteln Bartolomeus.

Det är vare sig påskoktav eller ens påsksöndag - men som ni ser bär han den vita mozzettan. Någon som föklara vad som pågår?

Benediktinska estetikreformen

Några bilder som glatt mig under den senaste tiden. Camauron och den röda mozzettan är "old news" så de har jag inte tagit med. Tack Gud för Benedikt XVI! 

Påskoktavens vita mozzetta - för övrigt en bild som inte ens vår församlings främste påveplaggsspanare kände till:

hög mitra och lång kåpa:
Eukaristisk adoration:
7 ljus på altaret (i Peterskyrkan), och altarkorset på mitten av altaret.
Diakonerna håller upp kåpan:
Meningsfullt ekumeniskt arbete:
Traditionellt påvekors (istället för PVI:s kritiserade böjda krucifix)
Ombrellino (mindre version av baldakin) för transport av det Allraheligaste sakramentet:
Smak för fina liturgiska plagg:
Kardinaldiakoner agerande diakoner:
Ytterligare en vacker mitra och kåpa:
Romersk mässhake, och behaglig kameravinkel:
En till bild på benediktinskt altararrangemang och påvekorset:
Påvetron, vackra dalmatikor, och damaskmitra:
Mässan firad versus Deum:
Kardinaldiakoner och benediktinskt altararrangemang:

Påvligt återupprättande av tradition

Det går sällan mer än någon vecka mellan tillfällena då Benedikt XVI överraskar mig positivt, och det har hittills inte hänt att han överaskar mig negativt. Och jag är inte lättöverraskad.

Det ligger mycket symbolik i vad påven gör. Hur små detaljerna än kan synas vara i sekulära ögon, så inser både liberaler och kyrkotrogna att Benedikt är mer än en estet i sina val av liturgiska plagg, objekt och företeelser.

Hans pallium är i design inspirerat av sitt utseende vid tiden före schismen mellan öst och väst.

Påven har börjat använda höga mitror, utsmyckade mitror och damaskmitror på ett sätt som förmedlar firningsdagarnas i fråga dignitet och karaktär.

Han har slutat gå med på att bära (gräsligt fula) liturgiska plagg uppenbart designade på fel sida om 70-talet.

Han har använt sig av traditionellt designade mässhakar, även av andra snitt än det gotiska (både romersk och "halvromersk").

Han har använt sig av andra "påvekors" (motsv. kräkla) än det "postkonciliära" som många associerar med JPII, som dock först användes av Paulus VI.

Han har i offentlig liturgi framburit sitt och folkets offer vänd åt samma håll som dem han frambär det för.

Han har begagnat sig av kardinaldiakoner som liturgiska diakoner.

Han har visat på ett vettigt sätt att hålla korset i centrum, för de biskopar och kyrkoherdar som inte kan låta bli att titta på dem han frambär offret åt istället för Honom han frambär offret till.

Mycket av detta har skett genom att han tillsatte en vettig ceremonimästare istället för den han ärvde av sin företrädare.

Men han har också genom juridiska och klargörande dokument tydliggjort att Kyrkan idag inte skall förstås i kontrast och motsättning till Kyrkan före konciliet, utan i kontinuitet i tro, liv och lära med den. De är inte två olika kyrkor, utan en och samma, utan motsättning eller diskontinuitet.

I liturgin är paradexemplet på kontinuitet Summorum Pontificum.

I läran om Kyrkan finns massor med exempel, t.ex. Dominus Iesus (författades av honom när han var kardinal) och härom månaden gjordes återigen ett klargörande i samma fråga.

Ritkongregationens och Troskongregationens dokument de senaste åren pekar alla i samma riktning. Benedikt XVI är inställd på att göra det så klart att Kyrkan är densamma som före konciliet, att liberalerna lämnar Kyrkan självmant.


Den korta versionen:

För de inte så liturgiskt bevandrade låter säkert mycket av eller allt ovanstående obegripligt och kanske rentav irrelevant för kristenhetens väl. Men var försäkrade: påvens betoning av liturgisk tradition är ett (enligt min tro effektivt) sätt att dra de kristnas tro i traditionell riktning, enligt principen lex orandi, lex credendi, dvs "som man ber, så tror man", bönen är en katekes.

Om liturgin är vördnadsfull, traditionell, tydlig och ortodox kommer också folkets tro präglas av vördnad, ortodoxi, tradition och tydlighet.