Vad BXVI tycker om "versus populum"

Ad orientem är en inte bara en mycket gammal tradition...:

Despite all the variations in practice that have taken place far into the second millenium, one thing has remained clear for the whole of Christendom: praying toward the east is a tradition that goes back to the beginning.
-- The Spirit of the Liturgy (Ignatius Press, 2000), pg. 75.

... utan rentav en Apostolisk Tradition:

As I have written in my books, I think that celebration turned towards the east, towards the Christ who is coming, is an apostolic tradition.
-- Looking Again at the Question of Liturgy with Cardinal Ratzinger, ed. Alcuin Reid (St. Michael's Abbey, 2003), pg. 151.

Att fira mässan vänd mot folket är att sluta sig inåt istället för att rikta sig framåt gemensamt mot vår Herre:

The turning of the priest toward the people has turned the community into a self-enclosed circle. In its outward form, it no longer opens out on what lies ahead and above, but is closed in on itself. The common turning toward the east was not a "celebration toward the wall"; it did not mean that the priest "had his back to the people": the priest himself was not regarded as so important. For just as the congregation in the synagogue looked together toward Jerusalem, so in the Christian liturgy the congregation looked together "toward the Lord".... They did not close themselves into a circle; they did not gaze at one another; but as the pilgrim People of God they set off for the Oriens, for the Christ who comes to meet us.... [A]common turning to the east during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of something accidental, but of what is essential. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord.
-- The Spirit of the Liturgy, pp. 80-81.

Att när man, trots detta, firar Mässan vänd mot folket, dessutom flytta korset från mitten till sidan är absurt:

Moving the altar cross to the side to give an uninterrupted view of the priest is something I regard as one of the truly absurd phenomena of recent decades. Is the cross disruptive during the Mass? Is the priest more important than the Lord? This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding.
-- The Spirit of the Liturgy, pg. 84

Att ha korset i mitten är nödvändigt om man ska fira vänd mot folket:

[T]he cross on the altar is not obstructing the view; it is a common point of reference. It is an open "iconostasis" which, far from hindering unity, actually facilitates it: it is the image which draws and unites the attention of everyone. I would even be so bold as to suggest that the cross on the altar is actually a necessary precondition for celebrating toward the people.
-- The Feast of Faith, pg. 145

(klippt från NLM)

OF - värd att behålla?

Ett förslag lämnades i comboxen till föregående inlägg att man förutom att återinföra korskrank/kommunionbänkar borde "självklart avskaffa NOM" [d.v.s. "Novus Ordo Missae", den nya mässordningen, min anm.]. Det förstnämnda håller jag helhjärtat med om, men det senares självklarhet vill jag inte skriva under på - jag tror inte att det är nödvändigt, än mindre självklart, dock på förutsättning att ett antal uppskärpningar görs.
Kommentaren återges först, därefter följer mitt svar:

Bra där!
Visst är Summorum en fantastisk gåva som påven har givit Kyrkan. Men mycket arbete återstår innan den heliga Kyrkan är restaurerad till sin forna glans för världen!
Dags att återinföra korskranket? en vit duk som viks över det inför kommunionen?
Plus självklart: avskaffa NOM

Mja - jag är visserligen benägen att hålla med om att OF i sig inte tillför något, om man tar hänsyn till att EF numera får firas med läsningarna på folkspråk. Men...

Om OF-mässan skulle firas ad Deum,
om gregorianiken skulle få en naturlig ordinarie plats i liturgin,
om man lät bli kvinnliga ministanter,
om man lät bli handkommunion,
om man firade oftast på latin,
om man undvek koncelebration,
och om ministranterna skulle bete sig som vid EF-mässor
- en rad med "om" som inte är förbjudna -
så är jag inte säker på att det skulle finnas så mycket att störa sig på med dem.

Kanske skulle jag till och med föredra en så firad OF-mässa framför en EF-mässa där folket över lag inte är delaktiga alls, genom t.ex. att sjunga något under kommunionen när ingen schola närvarar, eller genom att i allt utom trappstegsbönen högt svara prästen tillsammans med ministranten.

Åtminstone i GBG känns det ibland som att vi "bara" har en väldigt stilla mässa - något som absolut skall ha sin plats - Men jag kan sakna delaktighet, sång, rökelse och allmän högtidlighet åtminstone någon enstaka gång i månaden...

P.S.
Man ska inte heller totalsåga OF: det finns faktiskt något som OF har men EF saknar: Läsningar ur GT. Utan att påstå mig vara påläst i ämnet inbillar jag mig att det skulle vara möjligt att införa GT-läsningar i det gamla lektionariet, istället för att som i OF ha ett helt nykonstruerat lektionarium. Min spontana reaktion på denna skillnad mellan OF och EF är att tanken bakom det nya lektionariet (få höra större delar av Guds Ord) var mycket god, men att genomförandet inte fick optimalt resultat.

Om man tar ett steg tillbaka från liturgiska preferenser kan man kanske fokusera på den skillnad som är mest skandalös och spelar mest roll - en som inte borde finnas alls: mindre tro, vördnad och respekt för Kristi sanna närvaro i tabernaklet och närvarogörande i Mässan. Vad vi i detta sammanhang bör fråga oss är huruvida detta är OFs "fel" i sig, eller om det beror på att reformer och kupper som saknade kyrkligt godkännande genomfördes och/eller att katekesundervisningen allmänt försämrats?

Frågan är öppen, och jag tror inte jag är vare sig vis eller kunnig nog att besvara den.

Tankar om det upphöjda altaret

Detta skulle ha blivit en kommentar på föregående post, men den blev bara längre och längre, så det fick bli ett eget inlägg.

Man kan ju alltid hoppas [att någon någon gång bygger om koret med inspiration från mina konceptbilder]! Nu när jag ser på den här efter att ha hållit på med annat en stund slås jag av en aspekt av den "extra" upphöjningen av altaret i koret: Det känns som att den understryker offeraspekten av Mässoffret - likt hur man i Templet och på GT:s tid gick upp på berget för att offra för, inför och istället för folket.   

Prästen är i Kristi ställe medlare mellan Gud och människorna, en "kommunikationsansvarig", med ett dubbelt ställföreträdarskap: Prästen är ställföreträdare för folket i det att han frambär vårt och hela Kyrkans offer till Gud, samtidigt som han agerar in persona Christi, ställföreträdare för Gud, i förvandlandet av vin och vatten till Kristi Kropp och Blod, och i Guds givande av sig själv till oss under deras ödmjuka gestalter av bröd och vin. 

Heligheten i den prästerliga tjänsten gör det, åtminstone i mitt sinne, nödvändigt att avskilja inte bara koret (det heliga) från lekfolket, utan även altaret och tabernaklet (det allraheligaste) - platsen både för Guds fysiska närvaro och 

dessutom för närvarandegörandet av Guds allraheligaste yttersta kärleksgärning och försoningsoffer - från koret. 

När prästen viskar instiftelseorden, är det som när översteprästen en gång om året i templet uttalade det allraheligaste Gudsnamnet - dels säger det uttalade något hemlighetsfullt om vem Gud är, dels är handlingen så helig att den är reserverad för  prästerna, de som vigt sina liv helt åt denna tjänst, och därutöver är innehållet både så stort och världsomvälvande, och samtidigt så viktigt och intimt för Guds relation till människan, att det inte tål att höras av allmänheten.

Åh nej! ännu en konceptbild!

Man vet säkert att jag lider brist på nöjen när jag börjar redigera bilder. Denna är en ännu ej färdig konceptbild på hur koret i Kristus Konungens kyrka i GBG skulle kunna se ut, främst baserat på hur det såg ut innan den nya liturgin infördes, men vissa element avviker (såsom antependium och nuvarande ensamma ambon som epistelambon med extra trappa för lekfolksläsare under OF-mässor, eftersom lekfolket ju inte i onödan skall befinna sig i koret). Jag har här inte tagit med Maria- och Josefstatyerna, men självfallet är tanken att de skall stå där de gjorde innan de flyttades ut ur kyrkorummet.

En tråkig nyhet

Jag upptäckte just en tråkig nyhet på stiftets hemsida:

Bengt Almstedt har lämnat jesuitorden och får från och med den femte december inte utöva sina prästerliga funktioner.
Han vill ansöka om laisering.

(Läs mer)

Jag kommer ihåg pater Bengt som en trevlig och välvillig präst, och det gör mig ledsen att han tar detta steg. Be för honom.

Gott nytt (kyrko)år 2009!

I och med kvällens 1:a vesper för 1:a Advent har ett nytt kyrkoår inletts (i romerska ritens ordinarie form byter vi till år B för söndagar och år I för vardagar). 

Världsligt sett ser det inte ut att bli det bästa året - med en livsfientlig amerikansk president och en ekonomisk kris som vi inte vet var den slutar. Men kyrkligt sett ser det ljusare ut. 

Globalt har vi en påve som är i full fart med sin reform och sitt återskapande av en katolsk identitet, med, som f. Z. brukar uttrycka det, "liturgin som spjutspets": ett värdigt firande av Mässans ordinarie form, och ett tillgängliggörande, legitimerande och medvetandegörande av dess tidlösa extraordinarie form. 

Lokalt har vi här i sta'n både en kyrkoherde och en diakon som både står för Kyrkans lära och som är goda människor. Vi är tacksamma att varje söndag ha tillgång till den klassiska liturgin, vars tid på dygnet lyckligtvis är det enda jag har synpunkter på (och jag har lätt att ha synpunkter på det mesta :) ).

På det personliga planet är det inte så tokigt heller, då jag om ett halvår skall gifta mig med den underbaraste kvinnan i världen. Det har varit ensamt med förberedelsearbetet eftersom min fästmös familj inte bor i Sverige, men även om arbetet är ensamt är det i huvudsak både roligt, spännande och (positivt) nervöst. Kyrkan är bokad, vi har ska kolla på en lovande festlokal nästa vecka, vi har diskuterat gästantal och gästlistor (de är sannolikt inte slutdiskuterade), vi har samlat ihop en ekonomisk grundplåt (som vi dock hoppas att föräldrarna låter oss använda till bröllopsresa istället för festen), vi har en idé om bröllopsresa, och min kära fästmö har pysslat ihop några inbjudningskort och bröllopsgodisar. Och klänningen och slöjan är dessutom redan inköpta. Så det känns inte som att det kommer bli total panik på slutet - mer än vad det antagligen alltid är i så'na här sammanhang. Det finns såklart flera frågetecken kvar, men med era böner och all annan hjälp vi förhoppningsvis får ska det nog gå bra till slut.

I brist på andra nöjen...

...kan man alltid redigera bilder:

Här ett smakprov på hur ett antependium skulle kunna se ut i Kristus K. Jag måste säga att jag inte är helt nöjd. det saknas något. Eller är det bara att jag blandat liturgiska färger?

iSight Harmonies

h/t to Catholic and enjoying it

Video: Birth of John the Baptist

(found it on Catholic and enjoying it)

Ett välbekant ansikte i ny dager?

Här är en bild från blackfriars i Oxford (bilder hämtade från NLM). Den observante ser genast att … 

1. Det rör sig om en levithögmässa (högsta möjliga liturgiska nivå utan att celebranten är biskop) enligt extraordinarie form.
   
2. Den kommunicerande bär kordräkt.
3. Den kommunicerande är biskop (syns på det grönt- och guldfärgade bandet, på vilket biskopens kors hänger)
4. Denne någon ser fasligt bekant ut...

Vem är det?

Följande bild, tagen vid samma tillfälle, kanske får er att lyfta på ögonbrynen:
Jajemän, ni ser rätt - Det ÄR biskop William Kenney, vår tidigare hjälpbiskop! 

Men vänta nu - extraordinarie form? Kordräkt? Biskop William? Vad i hela friden? Eftersom ortodoxi och tradition går hand i hand och man sällan ser den ena utan den andra måste jag konstatera följande: Antingen får flertalet tyckare i Sverige revidera sin uppfattning om honom, eller så blev han tvingad, eller så har han genomgått en radikal förändring. Vilket är det? Jag har själv inga svar och är väldigt nyfiken på vad som egentligen pågår...

Utmaning

I brist på blogginläggsuppslag antar jag den utmaning jag inbjudits till av Jacob och Simon.

Här är reglerna:

¤ Länka till den person som har utmanat dig 
¤ Glöm inte att lägga in dessa regler i inlägget 
¤ Berätta sju saker om dig själv, både alldagliga och oväntade
¤ Utmana sju personer i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till deras sidor 
¤ Låt dessa personer få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar på deras bloggar

1. Jag är lyckligt förlovad med världens underbaraste blivande fru.

2. Jag var till en början skeptisk mot Mässans extraordinarie form men efter ett par månader blev jag fast.

3. Jag bor inte alls i Rom som det står i inforutan här på bloggen, men har gjort det.

4. Jag är forfarande inte säker på vilka jag har svårast för - stockholmare eller protestanter.

5. En god vän hade  under mina tonår den tveksamma humorn att skriva in mig som prenumerant på RKU:s tidning, på vilket jag svarade med att i hans namn skicka en tävlingstalong för att vinna en prenumeration på Tena inkontinensskydd.

6. Jag gick i katolsk grundskola och protestantiskt gymnasium - och föredrog gymnasiet.

7. Jag har idag funderat på om protestantismen varit lika stark idag om väst hade hindrat den muslimska invasionen av öst efter konciliet i Florens - hade Kyrkans nyvunna enhet kanske varit ett argument för Luther att låta bli att orsaka splittring?

Jag utmanar:

...ingen. Jag följer här Tuves resonemang (förutom att jag dessutom har argumentet att jag inte känner till särskilt många svenskspråkiga bloggare som inte redan fått utmaningen)

Kommunionbänkar i Kristus Konungen

Vid diskussioner jag haft med både församlingsmedlemmar och kyrkoherde har olika uppfattningar uppkommit om var kommunionbänkarna dels från början var belägna och dels var de borde placeras när de förhoppningsvis återinförs. Den första av frågorna tror jag mig fått ett svar på efter att ha tittat på bilder från katolsk historisk förening i GBG och redigerat in lite färg med ett bildredigeringsprogram. Resultatet synes nedan:
Sedan kan man som sagt givetvis diskutera var den optimala placeringen vore idag. Evangelie- och Epistelambonupphöjningarna är ju borta, och ytterligare ett, lite längre, nedersta trappsteg har lagts till. Personligen skulle jag gärna se fasta kommunionbänkar på eller precis kant i kant med det numera nedersta trappsteget, och att dessa skulle täcka hela altartrappan förutom en dubbelgrind i mitten, som i öppnat tillstånd skulle bilda ett "hål" lika brett eller smalare än det nuvarande altaret (dvs i stil med många kyrkor i Rom). Dett skulle avsevärt förbättra skyddet mot folk som utan god anledning tar sigg in i koret, och dessutom möjliggöra installation av rörelsedetektorer med larm. Detta skulle utgöra ett bättre skydd för koret, och för tabernaklet, som i all rimlighets namn borde befinna sig där.