lunedì, agosto 11, 2008

Kommunionbänkar i Kristus Konungen

Vid diskussioner jag haft med både församlingsmedlemmar och kyrkoherde har olika uppfattningar uppkommit om var kommunionbänkarna dels från början var belägna och dels var de borde placeras när de förhoppningsvis återinförs. Den första av frågorna tror jag mig fått ett svar på efter att ha tittat på bilder från katolsk historisk förening i GBG och redigerat in lite färg med ett bildredigeringsprogram. Resultatet synes nedan:
Sedan kan man som sagt givetvis diskutera var den optimala placeringen vore idag. Evangelie- och Epistelambonupphöjningarna är ju borta, och ytterligare ett, lite längre, nedersta trappsteg har lagts till. Personligen skulle jag gärna se fasta kommunionbänkar på eller precis kant i kant med det numera nedersta trappsteget, och att dessa skulle täcka hela altartrappan förutom en dubbelgrind i mitten, som i öppnat tillstånd skulle bilda ett "hål" lika brett eller smalare än det nuvarande altaret (dvs i stil med många kyrkor i Rom). Dett skulle avsevärt förbättra skyddet mot folk som utan god anledning tar sigg in i koret, och dessutom möjliggöra installation av rörelsedetektorer med larm. Detta skulle utgöra ett bättre skydd för koret, och för tabernaklet, som i all rimlighets namn borde befinna sig där.

9 commenti:

Gustav Ahlman ha detto...

Skulle inte ett alternativ kunna vara att använda samma typ av kommunionsbänk som påven, dvs man bibehåller kommunionskön men har en knäfallsbänk längst fram. Om man vill att det ska gå lite snabbare kan man ha två köer för varje bänk och två som knäfaller samtidigt, så att den som har tagit emot kommunionen kan ersättas av nästa person i ledet medan prästen ger kommunion till den andra som knäfaller. Var det förståeligt? Så gjorde vi i den hittills enda EF-mässan i Linköping eftersom den enda knäfallsbänk som fanns bara rymde två personer åt gången. På detta sätt behöver inte heller prästen förflytta sig under utdelandet, vilket gör det lättare att även dela ut kommunionen genom intinktion då det finns risk för spill om man ska gå runt med kalken.

Gustav Ahlman ha detto...

Att bibehålla kommunionskön skulle dessutom ta död på det enda argument jag hört emot det tidigare sättet att dela ut kommunionen med knäfallsbänkar, nämligen att kön är en symbol för pilgrimskyrkan som är på vandring, vilket är bättre än att sitta ner och vänta på att bli serverad.

Symeon ha detto...

1. intinktion skall i princip inte förekomma, av precis den anledningen. Jesus är lika närvarande i endera av gestalterna. Det finns ingen anledning att dela ut under båda.
2. Folk har alltid stått i kö - till kommunionbänkarna. 3. "på vandring" är en fin tanke men en värdelös sak när det handlar om att fokusera på att ta emot Gud själv.
3. Står man på knä i 5 till 20 sekunder, med enbart kyrkokoret i synfältet har man en rimlig chans att samla sina tankar på ett helt annat sätt än när du ska gå i kö utan att gå för fort eller för långsamt och utan att puttas eller bli puttad på. Potentiella störningsmoment är avsevärt färre med kommunionbänkar.
4. Det är mycket mindre av ett stressmoment för prästen. Med kommunionkön vet prästen aldrig vad som skall hända. folk vill plocka, ha i hand, få välsignelse, ta emot på tungan, ta emot knästående - vilket/vilka av dem vet prästen först en sekund efter att den som önskar välsignelse/kommunion blivit synlig för honom, vilket är precis då han förväntas ge det den framkommande önskar. Med kommunionbänkar uppkommer inte det problemet. Kommunikanterna står redo, fysiskt och förhoppningsvis själsligt, på knä, beredda att ta emot världsalltets Herre. Prästen behöver inte vänta på vad det nu är för särskildheter kommunikanterna vill göra precis innan de tar emot kommunionen. Han kan vara så gott som säker på att nästa kommunikant är redo, inte kommer göra hastiga rörelser eller stå som ett frågetecken.


Jag tycker att "vänta på att bli serverad" är en mycket orättvis beskrivning, som jag skulle vilja påstå är mindre sann än jämförelsen mellan vandringskön och bambakön*. Att få några sekunders stillhet innan man tar emot Gud själv kommen i köttet är något jag inte bara tycker är bra, utan något jag tror krävs för att folk ska inse storheten och privilegiet i att få ta emot kommunionen.
Att få kommunionen som vore den en skopa potatismos främjar knappast vördnaden.

*(bamba= skolbespisning)

Symeon ha detto...

Dessutom luktar "ett folk på vandring" 60- eller 70-talsfras låååånga vägar. Jag skulle aldrig komma på tanken att använda den som ett positivt argument för någonting.

Det är dags att rensa bort flummet som dominerat de senaste 40 åren, och återgå till klassiskt gudstjänst- och fromhetsliv.

Gustav Ahlman ha detto...

Jag är med. Frågan är bara - det måste väl ha funnits _några_ ursprungliga, någorlunda vettiga skäl till att man i princip slängde ut kommunionsbänkarna från all världens katolska kyrkor (även om man inte själv håller med om dem)? Jag har inga problem med återinförandet av traditionella bruk i sig, jag störs bara något av tanken på att bruk som skulle vara objektivt sett sämre än de tidigarevarande infördes i hela kyrkan, utan att någon egentligen vet varför.

Angående intinktion, så har jag läst att Assumption Grotto i Detroit (en av de mest traditionella församlingar jag vet som figurerar i bloggosfären) som regel använder denna metod för kommunionutdelningen. Liksom Vatikanradions dagliga radiosända mässa (som dock bara har ett fåtal deltagare).

Symeon ha detto...

Ja om man nu prompt skall ha kommunion under båda gestalterna så är naturligtvis intinktion bättre än att låta folk fumla med kalken. Man ska dock komma ihåg att lekfolket under inga omständigheter får intinktera själva, utan att det är det alltid prästen som gör.

hilaron ha detto...

"Att få några sekunders stillhet innan man tar emot Gud själv kommen i köttet är något jag inte bara tycker är bra, utan något jag tror krävs för att folk ska inse storheten och privilegiet i att få ta emot kommunionen.
Att få kommunionen som vore den en skopa potatismos främjar knappast vördnaden."

Jag håller definitivt med om att vi måste försöka ta emot kommunionen på ett så värdigt sätt som möjligt, men har vi ens en infinitesimal chans att "inse storheten och privilegiet i att få ta emot kommunionen"? Jag tror inte att vi ens i våra vildaste och vackraste fantasier kan föreställa oss den storhet och det privilegium som det innebär att få vara närvarande i himmelrikets ständiga lovsång inför Guds tron. Hur kan vi ens börja förstå att det är vår Skapare, den Allsmäktige, som ligger på patenan?

Märk väl att jag inte vill förneka kroppens betydelse i vår lovprisning av Skaparen. Jag är en mycket stark förespråkare för att använda kroppen med värdighet och låta den ge uttryck för underkastelsen. Men inte ens den mest väl förberedda syndaren, andligt såväl som kroppsligt, kan gripa om mysteriet att Skaparen är nära då varje dödlig må tystna och i helig fruktan stå.

Herrens frid,
David

Simon ha detto...

Du är utmanad:http://storstorden.blogspot.com/2008/10/utmaning.html

Jacob ha detto...

Hej Simon, du är härmed utmanad. Kolla länken, http://vardeljus.blogspot.com/2008/10/utmanad.html