Tankar om det upphöjda altaret

Detta skulle ha blivit en kommentar på föregående post, men den blev bara längre och längre, så det fick bli ett eget inlägg.

Man kan ju alltid hoppas [att någon någon gång bygger om koret med inspiration från mina konceptbilder]! Nu när jag ser på den här efter att ha hållit på med annat en stund slås jag av en aspekt av den "extra" upphöjningen av altaret i koret: Det känns som att den understryker offeraspekten av Mässoffret - likt hur man i Templet och på GT:s tid gick upp på berget för att offra för, inför och istället för folket.   

Prästen är i Kristi ställe medlare mellan Gud och människorna, en "kommunikationsansvarig", med ett dubbelt ställföreträdarskap: Prästen är ställföreträdare för folket i det att han frambär vårt och hela Kyrkans offer till Gud, samtidigt som han agerar in persona Christi, ställföreträdare för Gud, i förvandlandet av vin och vatten till Kristi Kropp och Blod, och i Guds givande av sig själv till oss under deras ödmjuka gestalter av bröd och vin. 

Heligheten i den prästerliga tjänsten gör det, åtminstone i mitt sinne, nödvändigt att avskilja inte bara koret (det heliga) från lekfolket, utan även altaret och tabernaklet (det allraheligaste) - platsen både för Guds fysiska närvaro och 

dessutom för närvarandegörandet av Guds allraheligaste yttersta kärleksgärning och försoningsoffer - från koret. 

När prästen viskar instiftelseorden, är det som när översteprästen en gång om året i templet uttalade det allraheligaste Gudsnamnet - dels säger det uttalade något hemlighetsfullt om vem Gud är, dels är handlingen så helig att den är reserverad för  prästerna, de som vigt sina liv helt åt denna tjänst, och därutöver är innehållet både så stort och världsomvälvande, och samtidigt så viktigt och intimt för Guds relation till människan, att det inte tål att höras av allmänheten.