Anledningen till hävandet av exkommunikationerna

Avsnittet av SVTs "Uppdrag Granskning" (som sändes 21/1 2009) uppmärksammade många i Sverige på att en av detta prästbrödraskaps fyra biskopar har en mycket avvikande uppfattning om Förintelsen, som många med rätta finner stötande. Att Påven, genom biskopskongregationens kardinal Re, i lördags hävde SSPX-biskoparnas exkommunikationer, har olyckligtvis i media framställts som om följande påståenden vore sanna:

• Att påven skulle ha hävt exkommunikationerna på grund av antingen denne biskops eller hela SSPX' mest kontroversiella kännemärken (t.ex. biskopens verklighetsfrämmande uppfattningar om förintelsen, eller hela sällskapets stundtals mycket skarpa kritik mot Andra Vatikankonciliet)

• Att sagde biskops personliga uppfattning på ämnet representerar alla prästbrödraskapets anhängare.

Båda dessa insinuationer är naturligtvis falska.

Att biskopens uttalande inte är representativt för SSPX borde säga sig självt. Dels har vare sig han eller någon annan av SSPX' biskopar eller präster något som helst mandat att binda sällskapet till någon övertygelse utöver religiös sådan. Dessutom har det explicit sagts av SSPX överhuvud, biskop Fellay, att den berörde biskopen på denna punkt inte alls står för sällskapets ståndpunkt.

biskop Fellay har offentligt bett påven och Kyrkan om ursäkt för biskop Williamsons uttalanden, å sällskapets vägnar tagit avstånd från dem, och förbjudit honom att göra några som helst uttalanden i historiska eller politiska frågor. (Läs biskop Fellays brev här eller i Kristkonungens instituts inofficiella översättning här)

Därav följer, för den som inte insåg det från början, att anledningen till hävandet inte var biskop Williamsons påståenden om förintelsen.

Därutöver inser de flesta att utan klippen från intervjun med den kontroversielle biskopen hade Uppdrag Granskning inte kunnat konstruera sitt guilt-by-association-argument, och hade därmed inte kunnat påstå att hela organisationen skulle vara högerextremistisk, och utan det hade programmet knappast varit lockande. Kvällstidningsjournalistik, alltså, vilket naturligtvis ska tas med en ordentlig nypa salt.

Vad var då den riktiga anledningen till hävandet av exkommunikationerna? Därom kan man än så länge bara spekulera, men två observationer kan vara till hjälp i förståelsen av detta kanske överraskande steg:

För det första finns det på vissa håll tvivel om huruvida exkommunikationerna var giltiga från början. De uppgavs ha fallit över biskoparna latae sententiae, dvs automatiskt. Om man konsulterar den kanoniska lagen, framkommer att vissa krav måste uppfyllas för att en sådan exkommunikation ska kunna äga rum. De berörda artiklarna är §1321-§1324, och det för ärendet intressanta i dessa paragrafer kan sammanfattas såhär:

• Om ett lagbrott utförts då man varit nödtvungen kan man inte ådra sig kyrkorättsligt straff (i detta fall exkommunikation)

• Om ett lagbrott utförts då man utan egen skuld varit övertygad om att man var nödtvungen trots att så inte var fallet, kan man inte ådra sig straff

• Om ett lagbrott utförts då man pga egen skuld varit övertygad om att man var nödtvungen trots att så inte var fallet, kan man inte ådra sig straff

• Om man inte begått en subjektiv dödssynd kan man inte ådra sig straff

Dessa punkter gör klart att om man haft en genuin övertygelse om att man handlat i nödtvång kan man inte ådra sig automatisk exkommunikation. Och det har från SSPX sida aldrig rått något tvivel om att de uppfattat sig befinna sig i en nödtvångssituation.

Det huvudsakliga motargumentet mot detta är att en ärkebiskop (Marcel Lefevbre) borde ha insett att man inte kan gå och biskopsviga präster utan påvligt mandat utan att det tolkas som en schismatisk handling, vilket han utan tvekan var medveten om vore en dödssynd. Motargumentet är inte hundraprocentigt, men det visar att det går att argumentera båda vägarna. Både kyrkolagsargumentet och den under de senaste 20 åren fram till åtminstone nu i helgen huvudsakliga linjen från Rom har goda argument på sin sida.


Den andra observationen är att SSPX sedan länge efterfrågat en trestegsplan för återinlemning i Kyrkans fulla gemenskap:

• Att den traditionella liturgin inte ska kräva specialtillstånd för att firas

• Att exkommunikationerna ska lyftas eller helst förklaras ogiltiga från början

• Att samtal mellan SSPX och Rom ska föras för att utreda hur respektive part menar att Andra Vatikankonciliets beslut rätt ska tolkas och om deras respektive tolkningar är förenliga.

De två observationerna kan vara enskilt eller gemensamt svaret på frågan varför exkommunikationerna hävdes. Det kan också hända att anledningen ligger någon annanstans. En kuriosadetalj som kan ha sin roll, för den som fann det märkligt att man valde att tillkännage hävningen av exkommunikationerna just som det var som värst medial uppmärksamhet på en av biskoparnas svårförlåtliga personliga uttalanden, är att tillkännagivandet gjordes på 50-års dagen av proklamerandet av Andra Vatikankonciliet. Och jag tror personligen att minnet av konciliet både spelar mer roll och kommer leva längre än Uppdrag Granskning...

Konsekvenser av hävandet av exkommunikationerna

Här skulle ha stått en ungefärlig översättning/sammandrag av Fr. Z:s svar på frågor om konsekvenserna av hävandet av SSPX-biskoparnas exkommunikationer, men nu såg jag att stiftshemsidan hunnit före:

Utdrag ur stiftets översättning:

Är Sankt Pius X:s präsbrödraskap nu legitimt?

Nej, inte rent juridiskt. SSPX har inte påvens eller stiftsbiskoparnas godkännande. Det är fortfarande en avskild grupp, även om man idag föredrar att inte använda begreppet ”schism”.

…

Har prästerna i SSPX nu samma ställning i den Katolska kyrkan som andra präster?

Nej, det har de inte. Prästerna i SSPX är fortfarande suspenderade a divinis. Deras Mässfirande är fullt giltigt, men det sker utan tillstånd från Kyrkan, vare sig från den Heliga Stolen eller den lokale biskopen. De har inte nödvändiga tillstånd (eng: faculties) att förmedla sakramental avlösning, annat än om en person befinner sig i dödsfara.

(Läs resten)

SSPX - inne eller ute?

Exkommunikationen av SSPX biskopar har idag i och med detta dokument hävts (originaldokumentet på Vatikanens hemsida på italienska). Vad som fortfarande är oklart är flera saker:

1. Vad är deras status: är de fortfarande suspenderade eller är de att betrakta som "vanliga" kyrkomedlemmar? Jag tror det förstnämnda.

2. Vad händer nu med biskop Williamson? Han är en pinsam skam för kristendomen med sitt historieförnekande och konspirationsteoretiserande.

Wikipedia säger att...

Williamson supports conspiracy theories regarding the assassination of President Kennedy and the collapse of the Twin Towers, denying that the latter were terrorist attacks but were instead staged by the U.S. government.
…
He has also stated that Jews aim at world dominion and has endorsed The Protocols of the Elders of Zion.

Det hävdas på några håll att han avser lämna sällskapet självmant vid ett återförenande mellan SSPX och Rom, men vad händer om han inte gör det? Skall han skickas till något Trappistkloster någonstans? Ska han bli nuntie i Långtbortistan? Pensioneras i förtid? Eller rentav laiceras?

Info och verop

Info:
SSPX har slängts ut från St Andrews i GBG. Om någon som brukat frekventera deras mässor önskar uppfylla sin söndagsplikt enligt den äldre liturgin i Göteborgsområdet bör vederbörande söka sig antingen till Kristus Konungens kyrka som firar Mässan enligt extraordinarie form kl. 8.00, eller till franciskanernas kapell i Jonsered, där den heliga Mässan firas kl. 12.00.




Ve de herdar som vilseleder:
Ve den biskop som inte bara är förintelseförnekare utan också lyckades förstöra SSPX' redan ömtåliga externa relationer, åtminstone i Sverige, genom att dra med sig hela prästsällskapet i sin smuts. Gud, var honom nådig.
I andra gyttjefyllda diket ligger SVT och Uppdrag Granskning, som lyckats måla upp bilden av att inte bara biskop W, utan hela SSPX, från biskopar till enkla mässbesökare skulle vara Hitlers bästa kompisar. Sådant förtal borde polisanmälas.

SSPX, exkommunikationer och svensk journalistik

Ett flertal bloggar har uppmärksammat SSPX' problematiska relation till Kyrkan med anledning av Uppdrag Gransknings (vinklade) program i onsdags, som försökte framställa puckot till biskop Richard Williamsons antisemitiska uttalanden som vore de SSPX' lära. Inte bara allmänna sekulärmedia (SvD, DN, GP) har svalt denna framställning, utan även t.ex. Dagen.

Så gott som alla artiklar framställer SSPX som högerextremt. På detta vill jag svara att det som förenar SSPX är en religiös övertygelse, inte en politisk. Att kalla dem högerextrema över en kam är ungefär som att säga att alla svenskkyrkliga är vänsterpartister.
I de flesta av artiklarna kallas de "ultrakonservativa", och även om jag kan hålla med om att deras mest framträdande drag är en sorts (ibland överdriven) konservatism, får man inte blanda ihop konservatism med anledningen till exkommunikationen 1988, vilket t.ex. DN gör:

SSPX är så ultrakonservativt att påven utfärdade en bannlysning i slutet på 80-talet.

Detta citat ensamt visar att man låtit bli att göra efterforskningar. Anledningen till exkommunikationerna är inte s.k. "ultrakonservatism" utan att ärkebiskop Lefebvre trotsade påven och utförde kyrkorättsligt olagliga biskopsvigningar. biskop Williamson har fel och är dum i huvudet, men lyckligtvis för Sveriges journalistkår är dumhet inte tillräcklig anledning till exkommunikation.

Även stiftet har uttryckt sig på ett sätt jag själv tycker är lite olyckligt:

Dialog – med andra kristna, med människor av annan tro, och med alla människor av god vilja – blev centralt för kyrkans självförståelse. Vidare betonades lekfolkets betydelse. Detta kan inte SSPX acceptera[…]

Jag har inte bilden att SSPX skulle förringa lekfolkets betydelse, och dialog med ickekatoliker misstänker jag är centralt för varje religion som anser sig ha Sanningens fullhet och önskar allas frälsning. Däremot har man, med all rätt, stor skepsis gentemot "ekumenik" med samfund som saknar Apostolisk Succession. Men på stiftshemsidan uttrycks detta på ett sätt som får det att verka negativt.

Allt detta tumult har gjort att Svk har gjort SSPX "hemlösa" på många orter.

Nu har påpassligt ett rykte cirkulerat i någon vecka om att exkommunikationerna av SSPX' biskopar kan komma att hävas, kanske redan denna helg. Detta har naturligtvis resulterat i en mängd kommentarer och frågor på olika bloggar (t.ex. Rorate Caeli, NLM, WDTPRS).

En av privatbloggarna är Peter, som ställer flera frågor om var SSPX egentligen står, och avslutar med frågan

"Har SSPX för avsikt att …åtgärda [biskop Williamson och hans ståndpunkter] och i så fall hur?"

Mitt svar är att SSPX är "between a rock and a hard place":
Om SSPX ska behålla sin trovärdighet i sitt hävdande att de är inom Kyrkan, har ingen inom deras sällskap mandat att slänga ut en annan biskop. Varför? Jo, det är påven ensam som har mandat att tillsätta, avsätta, förflytta, bannlysa, suspendera eller laicera en biskop. Skulle SSPX slänga ut biskop Williamson utan påvens mandat vore det att ta sig påvlig makt. De har hamnat i en rävsax: Enda sättet att legitimt bli av med Williamson är att förenas med Rom, men det är sannolikt Williamson som är det största hindret mot återförening...

Dock påstås det att Williamson självmant skulle lämna SSPX om prästbrödraskapet skulle återförenas med Rom, så problemet kanske inte är så svårlöst ändå?

SSPX: utanför även om exkommunikationerna lyfts

Som både nischade och allmänna nyhetskanaler, religiösa och sekulära, både kända och mindre kända bloggare - har rapporterat, cirkulerar starka och ovanligt trovärdiga rykten om att SSPX' biskopar, "de fyra", i helgen skulle få sina 20 år gamla exkommunikationer lyfta, antingen genom att dessa exkommunikationer helt enkelt tas bort, eller att de förklaras ha varit ogiltiga från början.

Utan att gå in på vad dessa två alternativ var för sig skulle implicera, tänkte jag ytterligare sprida ett stycke högst relevant faktum som redan spridits på utrikiska, men som inte fått särskilt stor spridning på svenska ännu:

Om, och isåfall när, exkommunikationerna lyfts betyder detta INTE att det är fritt fram att gå till SSPX istället för den vanliga (ordinarie eller extraordinarie) mässan. "de fyra" och samtliga SSPX-präster är fortfarande suspenderade, dvs vissa av de sakrament är inte bara olagliga, som t.ex. offentligt firande av Mässan, utan t.o.m. ogiltiga, vilket inkluderar bikt, något kanske inte alla känner till.

Visst är det bra att ett steg mot försoning har tagits, men man bör inte göra en höna av en fjäder: exkommunikationen av den ortodoxe patriarken av Konstantinopel lyftes för i storleksordningen 40 år sedan - det har inte resulterat i sakramenbtal enhet än, och det kan (låt oss hoppas att så inte är fallet) ta många långa år innan så sker. Så om någon därute hoppar glädjeskutt hoppas jag att det är för ryktet om ett stort och viktigt steg på försoningens väg, och inte för ett inbillat omedelbart slut på splittringen mellan SSPX och Rom. Det kommer nämligen dröja - kanske bara månader, kanske få eller många år, men det kommer dröja.

Pontifical Office of the Liturgical Police

from: Holy Smoke

Vad BXVI tycker om "versus populum"

Ad orientem är en inte bara en mycket gammal tradition...:

Despite all the variations in practice that have taken place far into the second millenium, one thing has remained clear for the whole of Christendom: praying toward the east is a tradition that goes back to the beginning.
-- The Spirit of the Liturgy (Ignatius Press, 2000), pg. 75.

... utan rentav en Apostolisk Tradition:

As I have written in my books, I think that celebration turned towards the east, towards the Christ who is coming, is an apostolic tradition.
-- Looking Again at the Question of Liturgy with Cardinal Ratzinger, ed. Alcuin Reid (St. Michael's Abbey, 2003), pg. 151.

Att fira mässan vänd mot folket är att sluta sig inåt istället för att rikta sig framåt gemensamt mot vår Herre:

The turning of the priest toward the people has turned the community into a self-enclosed circle. In its outward form, it no longer opens out on what lies ahead and above, but is closed in on itself. The common turning toward the east was not a "celebration toward the wall"; it did not mean that the priest "had his back to the people": the priest himself was not regarded as so important. For just as the congregation in the synagogue looked together toward Jerusalem, so in the Christian liturgy the congregation looked together "toward the Lord".... They did not close themselves into a circle; they did not gaze at one another; but as the pilgrim People of God they set off for the Oriens, for the Christ who comes to meet us.... [A]common turning to the east during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of something accidental, but of what is essential. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord.
-- The Spirit of the Liturgy, pp. 80-81.

Att när man, trots detta, firar Mässan vänd mot folket, dessutom flytta korset från mitten till sidan är absurt:

Moving the altar cross to the side to give an uninterrupted view of the priest is something I regard as one of the truly absurd phenomena of recent decades. Is the cross disruptive during the Mass? Is the priest more important than the Lord? This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding.
-- The Spirit of the Liturgy, pg. 84

Att ha korset i mitten är nödvändigt om man ska fira vänd mot folket:

[T]he cross on the altar is not obstructing the view; it is a common point of reference. It is an open "iconostasis" which, far from hindering unity, actually facilitates it: it is the image which draws and unites the attention of everyone. I would even be so bold as to suggest that the cross on the altar is actually a necessary precondition for celebrating toward the people.
-- The Feast of Faith, pg. 145

(klippt från NLM)

OF - värd att behålla?

Ett förslag lämnades i comboxen till föregående inlägg att man förutom att återinföra korskrank/kommunionbänkar borde "självklart avskaffa NOM" [d.v.s. "Novus Ordo Missae", den nya mässordningen, min anm.]. Det förstnämnda håller jag helhjärtat med om, men det senares självklarhet vill jag inte skriva under på - jag tror inte att det är nödvändigt, än mindre självklart, dock på förutsättning att ett antal uppskärpningar görs.
Kommentaren återges först, därefter följer mitt svar:

Bra där!
Visst är Summorum en fantastisk gåva som påven har givit Kyrkan. Men mycket arbete återstår innan den heliga Kyrkan är restaurerad till sin forna glans för världen!
Dags att återinföra korskranket? en vit duk som viks över det inför kommunionen?
Plus självklart: avskaffa NOM

Mja - jag är visserligen benägen att hålla med om att OF i sig inte tillför något, om man tar hänsyn till att EF numera får firas med läsningarna på folkspråk. Men...

Om OF-mässan skulle firas ad Deum,
om gregorianiken skulle få en naturlig ordinarie plats i liturgin,
om man lät bli kvinnliga ministanter,
om man lät bli handkommunion,
om man firade oftast på latin,
om man undvek koncelebration,
och om ministranterna skulle bete sig som vid EF-mässor
- en rad med "om" som inte är förbjudna -
så är jag inte säker på att det skulle finnas så mycket att störa sig på med dem.

Kanske skulle jag till och med föredra en så firad OF-mässa framför en EF-mässa där folket över lag inte är delaktiga alls, genom t.ex. att sjunga något under kommunionen när ingen schola närvarar, eller genom att i allt utom trappstegsbönen högt svara prästen tillsammans med ministranten.

Åtminstone i GBG känns det ibland som att vi "bara" har en väldigt stilla mässa - något som absolut skall ha sin plats - Men jag kan sakna delaktighet, sång, rökelse och allmän högtidlighet åtminstone någon enstaka gång i månaden...

P.S.
Man ska inte heller totalsåga OF: det finns faktiskt något som OF har men EF saknar: Läsningar ur GT. Utan att påstå mig vara påläst i ämnet inbillar jag mig att det skulle vara möjligt att införa GT-läsningar i det gamla lektionariet, istället för att som i OF ha ett helt nykonstruerat lektionarium. Min spontana reaktion på denna skillnad mellan OF och EF är att tanken bakom det nya lektionariet (få höra större delar av Guds Ord) var mycket god, men att genomförandet inte fick optimalt resultat.

Om man tar ett steg tillbaka från liturgiska preferenser kan man kanske fokusera på den skillnad som är mest skandalös och spelar mest roll - en som inte borde finnas alls: mindre tro, vördnad och respekt för Kristi sanna närvaro i tabernaklet och närvarogörande i Mässan. Vad vi i detta sammanhang bör fråga oss är huruvida detta är OFs "fel" i sig, eller om det beror på att reformer och kupper som saknade kyrkligt godkännande genomfördes och/eller att katekesundervisningen allmänt försämrats?

Frågan är öppen, och jag tror inte jag är vare sig vis eller kunnig nog att besvara den.

Tankar om det upphöjda altaret

Detta skulle ha blivit en kommentar på föregående post, men den blev bara längre och längre, så det fick bli ett eget inlägg.

Man kan ju alltid hoppas [att någon någon gång bygger om koret med inspiration från mina konceptbilder]! Nu när jag ser på den här efter att ha hållit på med annat en stund slås jag av en aspekt av den "extra" upphöjningen av altaret i koret: Det känns som att den understryker offeraspekten av Mässoffret - likt hur man i Templet och på GT:s tid gick upp på berget för att offra för, inför och istället för folket.   

Prästen är i Kristi ställe medlare mellan Gud och människorna, en "kommunikationsansvarig", med ett dubbelt ställföreträdarskap: Prästen är ställföreträdare för folket i det att han frambär vårt och hela Kyrkans offer till Gud, samtidigt som han agerar in persona Christi, ställföreträdare för Gud, i förvandlandet av vin och vatten till Kristi Kropp och Blod, och i Guds givande av sig själv till oss under deras ödmjuka gestalter av bröd och vin. 

Heligheten i den prästerliga tjänsten gör det, åtminstone i mitt sinne, nödvändigt att avskilja inte bara koret (det heliga) från lekfolket, utan även altaret och tabernaklet (det allraheligaste) - platsen både för Guds fysiska närvaro och 

dessutom för närvarandegörandet av Guds allraheligaste yttersta kärleksgärning och försoningsoffer - från koret. 

När prästen viskar instiftelseorden, är det som när översteprästen en gång om året i templet uttalade det allraheligaste Gudsnamnet - dels säger det uttalade något hemlighetsfullt om vem Gud är, dels är handlingen så helig att den är reserverad för  prästerna, de som vigt sina liv helt åt denna tjänst, och därutöver är innehållet både så stort och världsomvälvande, och samtidigt så viktigt och intimt för Guds relation till människan, att det inte tål att höras av allmänheten.

Åh nej! ännu en konceptbild!

Man vet säkert att jag lider brist på nöjen när jag börjar redigera bilder. Denna är en ännu ej färdig konceptbild på hur koret i Kristus Konungens kyrka i GBG skulle kunna se ut, främst baserat på hur det såg ut innan den nya liturgin infördes, men vissa element avviker (såsom antependium och nuvarande ensamma ambon som epistelambon med extra trappa för lekfolksläsare under OF-mässor, eftersom lekfolket ju inte i onödan skall befinna sig i koret). Jag har här inte tagit med Maria- och Josefstatyerna, men självfallet är tanken att de skall stå där de gjorde innan de flyttades ut ur kyrkorummet.

En tråkig nyhet

Jag upptäckte just en tråkig nyhet på stiftets hemsida:

Bengt Almstedt har lämnat jesuitorden och får från och med den femte december inte utöva sina prästerliga funktioner.
Han vill ansöka om laisering.

(Läs mer)

Jag kommer ihåg pater Bengt som en trevlig och välvillig präst, och det gör mig ledsen att han tar detta steg. Be för honom.