sabato, maggio 19, 2007

Altar servers / Ministranter

Regarding the several discussions I've had regarding female altar servers (the infant sibling word of altar boy, 2000 years old):

"[...]
Now, in the case of a religious tradition which has not only existed, but has been consciously, continuously, and emphatically reaffirmed and insisted upon for two millennia, there must be a very strong presumption that such a tradition reflects the will of Christ. And this is in fact the case with the tradition against female altar service. In the Vatican journal Notitiæ, the liturgical scholar we have already mentioned, Aimé-Georges Martimort, affirms that

[the] general discipline of the Church [against female altar service] has been set in stone by canon 44 of the Collection of Laodicea which dates generally from the end of the 4th century and which has figured in almost all canonical collections of East and West.

Martimort also recalls that Popes ever since St. Gelasius in 494 had denounced this practice as an abuse. It appears there were already feminist influences making themselves felt in Sicily and southern Italy at that time, and Pope St. Gelasius felt obliged to write to the bishops of those regions saying

We have heard with sorrow of the great contempt [mépris] with which the sacred mysteries have been treated. It has reached the point where women have been encouraged to serve at the altar, and to carry out roles that are not suited to their sex, having been assigned exclusively to those of masculine gender.

Every edition of the Roman Missal from 1570 till 1962 carried the prohibition of female altar servers, as did the 1917 Code of Canon Law (c. 813, §2), not to mention the documents of the post-conciliar liturgical reform in their earlier and less radical phase."

the original article is much longer, and worth to read. Found it via this blog.

2 commenti:

Gustav Ahlman ha detto...

Det jag inte riktigt förstår, är hur Kyrkan å ena sidan tillåter kvinnliga ministranter, och å andra sidan vidhåller att det är en mycket fin tradition att hålla fast vid enbart manliga ministranter, samt det faktum att det aldrig någonsin har setts till någon kvinnlig ministrant under mässorna i Vatikanen. Det ger liksom lite dubbla signaler och ger utrymme åt debatt om vad som egentligen skall betraktas som normen. Exempelvis har kyrkoherde pater Udo i Södertälje ingenting emot kvinnliga ministranter, medan fader Martin som koncelebrerar tillsammans med honom är helt emot det. Vem av dem har rätt?

Kristina ha detto...

Visst ges det en del dubbla signaler kring frågan. Men vad jag har hört har det förekommit att man i Vatikanen firat mässa med kvinnliga ministranter - dock under Johannes Paulus II och inte under Benedikt XVI (Jag kan dock inte själv intyga att detta stämmer, utav det är var jag har hört av en kunnig katolik).

Sedan är väl de dubbla signalerna i så konstiga på sätt och vis. Jag personligen är rätt kluven i frågan. Dels ser jag som du Gustaf skrev, det fina i traditionen att enbart ha manliga ministranter, och jag förstår även och kan hålla med om det du Simon framför. Dessutom brukar ju motståndarna kring kvinnliga ministranter säga att det blockerar en väg att leda unga pojkar i sina eventuella kallesler till prästämbetet. Men frågan är om inte det är ett problem som skulle kunna lösas även om även kvinnor kan tjäna som ministranter?

På sätt och vis tycker jag att kvinnliga ministranter kan avspegla de uppgifter som både män och kvinnor har fått - som vi alla kristna egentligen har fått. Samtidigt kan jag förstå synpunkten att det även bland de uppgifter som är avsedda för lekmän kan finnas olika uppdrag för män och kvinnor. Men att framföra en positv inställning kring att det numera är öppet för kvinnan att tjänstgöra som ministrant måste inte innebära att man på något sätt vill påstå att man skulle ha gjort fel förr när man inte tillät det. Jag tycker absolut att man å ena sidan kan anse att det var lämpligt att enbart ha manliga ministranter förr, och å andra sidan tycka att man nu, utifrån nuets förutsättningar, har gjort en bra sak i och med att man tillåtit det.

Men som sagt, jag är kluven i frågan. Och om man nu skulle vilja kalla detta för missbruk i någon form, så tycker jag inte att det är jämförbart med annat missbruk som ibland tyvärr har skett i liturgin (som inte heller det nödvändigtvis måste ha varit trosmässigt fel). Och med tanke på att detta absolut inte rör sig om något trosmässigt rätt eller fel, är det som jag ser det mycket viktigt att det inte uppstår några slags motsättningar eller grupperingar mellan folk som anser att kvinliga ministranter är okej respektive inte okej.

Allt Gott!
Kristina