Kyrkans katolicitet - några tankar

Häromdagen råkade jag i samtal med ytterligare en person som delar min besvikelse över att Mässan enligt extraordinarie form förlagts på en så otillgänglig tid. Mitt hypotetiska resonemang från diskussioner med andra intresserade fick här ett levande exempel. Personen bor alltså långt bort i transporttid och geografi från kyrkan, och ser det därför som ursäktligt att bevista SSPX' mässfirande istället (jag förstod det inte som "istället för söndagsmässan" utan mer som "jag skulle hellre gå på det tillåtna mässfirandet enligt den form jag föredrar för att uppfylla söndagsplikten, men nu får jag gå två ggr").

Jag anser att kyrkoherden begår ett misstag i att inte antingen istället införa en veckolig söndagspliktsuppfyllande mässa enligt extraordinarie form på en rimlig tid (dvs antingen precis efter eller strax före de ordinarie kvällsmässorna, eller ersätta någon av de utdaterade nationella mässorna tidigare på lördagen eller söndagen) eller åtminstone komplettera söndagsottamässan med en, minst månatlig, mässa på en sådan rimlig tidpunkt.

Jag inser förstås att kyrkoherden har en roll där han går balansgång mellan många viljor, och att han kanske önskar göra mer än han vågar göra. Så inget ont menat alls - än så länge har han visat sig sköta sitt jobb mycket bra på många punkter.

Men än en gång: Vari består Kyrkans katolicitet? Kyrkan är en enhet över hela världen. Kyrkan betsår inte uteslutande av polacker, exilpolacker och wannabe-polacker. Inte av motsvarande kroater eller spansktalande heller. Finns det något som har splittrat Kyrkan mer än folkspråksmässan? Inte nog med att det kortsiktigt splittrat och splittrar mångetniska församlingar i hundra isolationistiska grupperingar som var och en 'minsann är de enda äkta katolikerna', de har splittrat och splittrar även långsiktigt: genom detta sitt förmedlande av den idiotiska föreställningen att katoliciteten är en etnisk företeelse får de sina egna barn att upphöra att identifiera sig som katoliker så fort de slutar identifiera sig som tillhöriga föräldrarnas kulturella och språkliga identitet. Hur många andragenerationspolacker (-kroater, -spansktalande, etc) har inte gift sig med ickekatoliker och efter bara några år de facto lämnat Kyrkan? Hur många invandrade katoliker har inte i praktiken blivit svenskkyrkliga eftersom de sett att det samfundet är det "svenska" att tillhöra?

Protestanter, ortodoxa, polacker, kroater, spansktalande m.fl. har alla fallit för det urgamla tricket "söndra och härska". Dessa grupper är överrepresenterade inom vanföreställningen att Kyrkan är en nationell eller lokal enhet, och att man inte behöver ha att göra med den övriga Kyrkan. Någon kanske invänder "visst är kyrkan en lokal enhet - de övre skikten är bara manifestationer av enheten i mångfalden". Efter att ha skakat bort mina tics från ett så uppenbart fall av verklighetsfrånvänd akademisk BS, så vill jag fråga en enkel fråga:

Vilken lokal enhet finns det att manifestera, när församlingen består av grupper som aldrig umgås? Varför tillåts det att mässan utnyttjas som kulturminnestillställning? Är det vad Mässan handlar om? Är det vad vi ska få ut av Kristi Korsoffer? 

Jag har i många diskussioner vädrat min förundran över det märkliga i att Kyrkans möte med sin samtid under Andra Vatikankonciliet resulterade i en folkspråksliturgi (det utmynnade i många andra saker också, men de är inte så intressanta just nu). I ca ettusenniohundra år har 99% av kristenheten haft mycket begränsad kontakt med andra språkgrupper. Man lämnade inte sin by eller region särskilt ofta, och i de flesta fall lämnade man aldrig sitt språkområde. Man hade över lag inte tillgång till böcker, som var dyra, och även om man hade råd så var det ytterst få som var läskunniga. I mitt öra låter dessa ting sammantagna som ett acceptabelt argument för en folkspråksliturgi. Under de första 1900 åren, alltså. Ändå fann man det lämpligt att ha ett liturgiskt språk där man på alla platser i världen känner igen varje ord av Mässan.

Men nu, i den postmoderna och globaliserade världen, där miljoner människor korsar landsgränser regelbundet, där alla både har råd med böcker och kan läsa dem, just då väljer man att ta bort denna, först nu för gemene man behövda, egenskapen hos den latinska ritens mässa. Först nu kan alla i praktiken höra samma mässa överallt, först nu kan polacker, kroater och svenskar stå sida vid sida med olika folkspråksmissalen, men med en enda röst: "dignum et iustum est". Vi kan gå till samma altare för att ta emot samme Herre, vi kan samarbeta i församlingsarbete och samhällspåverkan - tillsammans är vi faktiskt starka. Tänk vad som kan uppnås om vi börjar prioritera Kyrkan över nationalism! 

Några logiskt självklara regler som fallit i glömska/förnekelse:

Första kommunion- och konfirmandundervisning skall inom samma församling och rit endast undantagsvis bedrivas på andra språk än det lokala, och 

kyrkoliturgi skall inom samma församling och rit endast undantagsvis bedrivas på andra språk än det universella. 

Om man inte kan avskaffa folkspråksliturgierna helt så ska man åtminstone försöka reducera antalet till det lokala språket plus eventuella språk som har hög representation i nyinvandrade grupper som inte hunnit lära sig det lokala språket.

I de fall då nationella grupper upprättats, skall man regelbundet undersöka och uppdatera prognosen av hur länge till de behövs, dvs hur länge till man tror att en stor grupp inom språkgruppen inte kan det lokala språket.

Om du inte tyckte att inlägget var sammanhängande eller inte hade tid att/ville/orkade läsa det ändå, så var bottom line följande: 

inför regelbundet firande av Mässan enl. extraordinarie form på vettig söndagspliktsuppfyllande tid, minst 1 gång/månad

latin som liturgiskt språk FTW, 

avskaffa utdaterade nationella missioner

Flytta tillbaka tabernaklet till mitten

BXVI:s altararrangemang äger

Kartago bör förstöras