giovedì, marzo 13, 2008

Kyrkans katolicitet - några tankar

Häromdagen råkade jag i samtal med ytterligare en person som delar min besvikelse över att Mässan enligt extraordinarie form förlagts på en så otillgänglig tid. Mitt hypotetiska resonemang från diskussioner med andra intresserade fick här ett levande exempel. Personen bor alltså långt bort i transporttid och geografi från kyrkan, och ser det därför som ursäktligt att bevista SSPX' mässfirande istället (jag förstod det inte som "istället för söndagsmässan" utan mer som "jag skulle hellre gå på det tillåtna mässfirandet enligt den form jag föredrar för att uppfylla söndagsplikten, men nu får jag gå två ggr").

Jag anser att kyrkoherden begår ett misstag i att inte antingen istället införa en veckolig söndagspliktsuppfyllande mässa enligt extraordinarie form på en rimlig tid (dvs antingen precis efter eller strax före de ordinarie kvällsmässorna, eller ersätta någon av de utdaterade nationella mässorna tidigare på lördagen eller söndagen) eller åtminstone komplettera söndagsottamässan med en, minst månatlig, mässa på en sådan rimlig tidpunkt.

Jag inser förstås att kyrkoherden har en roll där han går balansgång mellan många viljor, och att han kanske önskar göra mer än han vågar göra. Så inget ont menat alls - än så länge har han visat sig sköta sitt jobb mycket bra på många punkter.

Men än en gång: Vari består Kyrkans katolicitet? Kyrkan är en enhet över hela världen. Kyrkan betsår inte uteslutande av polacker, exilpolacker och wannabe-polacker. Inte av motsvarande kroater eller spansktalande heller. Finns det något som har splittrat Kyrkan mer än folkspråksmässan? Inte nog med att det kortsiktigt splittrat och splittrar mångetniska församlingar i hundra isolationistiska grupperingar som var och en 'minsann är de enda äkta katolikerna', de har splittrat och splittrar även långsiktigt: genom detta sitt förmedlande av den idiotiska föreställningen att katoliciteten är en etnisk företeelse får de sina egna barn att upphöra att identifiera sig som katoliker så fort de slutar identifiera sig som tillhöriga föräldrarnas kulturella och språkliga identitet. Hur många andragenerationspolacker (-kroater, -spansktalande, etc) har inte gift sig med ickekatoliker och efter bara några år de facto lämnat Kyrkan? Hur många invandrade katoliker har inte i praktiken blivit svenskkyrkliga eftersom de sett att det samfundet är det "svenska" att tillhöra?

Protestanter, ortodoxa, polacker, kroater, spansktalande m.fl. har alla fallit för det urgamla tricket "söndra och härska". Dessa grupper är överrepresenterade inom vanföreställningen att Kyrkan är en nationell eller lokal enhet, och att man inte behöver ha att göra med den övriga Kyrkan. Någon kanske invänder "visst är kyrkan en lokal enhet - de övre skikten är bara manifestationer av enheten i mångfalden". Efter att ha skakat bort mina tics från ett så uppenbart fall av verklighetsfrånvänd akademisk BS, så vill jag fråga en enkel fråga:

Vilken lokal enhet finns det att manifestera, när församlingen består av grupper som aldrig umgås? Varför tillåts det att mässan utnyttjas som kulturminnestillställning? Är det vad Mässan handlar om? Är det vad vi ska få ut av Kristi Korsoffer? 

Jag har i många diskussioner vädrat min förundran över det märkliga i att Kyrkans möte med sin samtid under Andra Vatikankonciliet resulterade i en folkspråksliturgi (det utmynnade i många andra saker också, men de är inte så intressanta just nu). I ca ettusenniohundra år har 99% av kristenheten haft mycket begränsad kontakt med andra språkgrupper. Man lämnade inte sin by eller region särskilt ofta, och i de flesta fall lämnade man aldrig sitt språkområde. Man hade över lag inte tillgång till böcker, som var dyra, och även om man hade råd så var det ytterst få som var läskunniga. I mitt öra låter dessa ting sammantagna som ett acceptabelt argument för en folkspråksliturgi. Under de första 1900 åren, alltså. Ändå fann man det lämpligt att ha ett liturgiskt språk där man på alla platser i världen känner igen varje ord av Mässan.

Men nu, i den postmoderna och globaliserade världen, där miljoner människor korsar landsgränser regelbundet, där alla både har råd med böcker och kan läsa dem, just då väljer man att ta bort denna, först nu för gemene man behövda, egenskapen hos den latinska ritens mässa. Först nu kan alla i praktiken höra samma mässa överallt, först nu kan polacker, kroater och svenskar stå sida vid sida med olika folkspråksmissalen, men med en enda röst: "dignum et iustum est". Vi kan gå till samma altare för att ta emot samme Herre, vi kan samarbeta i församlingsarbete och samhällspåverkan - tillsammans är vi faktiskt starka. Tänk vad som kan uppnås om vi börjar prioritera Kyrkan över nationalism! 

Några logiskt självklara regler som fallit i glömska/förnekelse:
Första kommunion- och konfirmandundervisning skall inom samma församling och rit endast undantagsvis bedrivas på andra språk än det lokala, och 
kyrkoliturgi skall inom samma församling och rit endast undantagsvis bedrivas på andra språk än det universella. 
Om man inte kan avskaffa folkspråksliturgierna helt så ska man åtminstone försöka reducera antalet till det lokala språket plus eventuella språk som har hög representation i nyinvandrade grupper som inte hunnit lära sig det lokala språket.
I de fall då nationella grupper upprättats, skall man regelbundet undersöka och uppdatera prognosen av hur länge till de behövs, dvs hur länge till man tror att en stor grupp inom språkgruppen inte kan det lokala språket.



Om du inte tyckte att inlägget var sammanhängande eller inte hade tid att/ville/orkade läsa det ändå, så var bottom line följande: 
inför regelbundet firande av Mässan enl. extraordinarie form på vettig söndagspliktsuppfyllande tid, minst 1 gång/månad
latin som liturgiskt språk FTW, 
avskaffa utdaterade nationella missioner
Flytta tillbaka tabernaklet till mitten
BXVI:s altararrangemang äger
Kartago bör förstöras

1 commento:

Gustav Ahlman ha detto...

Jag håller med dig om att nationella mässor och de uppdelningar de leder till inte är något ideal. Se i senaste KM om vad min kyrkoherde i Södertälje, P. Udo Ostrop säger om saken.

Och visst är det synd att latinet nästan försvunnit helt. Jag skulle gärna se att mässans ordinarium sjöngs enligt det latinska kyrialet så ofta som möjligt. Tyvärr verkar inte min åsikt delas av så många andra kyrkoherdar och kantorer i vårt stift, varpå det redan relativt tunna urvalet av det latinska kyrialet i Cecilia kommer att bantas ytterligare till den nya utgåvan.

Däremot förstår jag inte riktigt vitsen med att även de variabla delarna av mässan ska vara på latin bara för sakens skull, i det fallet att en majoritet av församlingen ändå talar samma modersmål vilket då med fördel skulle kunna användas istället. Läs gärna i Paulus VI:s "försvarstal" för den nya mässordningen deb 22 november 1970 vad han säger om detta: (http://www.ewtn.com/library/PAPALDOC/P6691126.HTM).

"Understanding of prayer is worth more than the silken garments in which it is royally dressed. Participation by the people is worth more—particularly participation by modern people, so fond of plain language which is easily understood and converted into everyday speech. If the divine Latin language kept us apart from the children, from youth, from the world of labor and of affairs, if it were a dark screen, not a clear window, would it be right for us fishers of souls to maintain it as the exclusive language of prayer and religious intercourse? What did St. Paul have to say about that? Read chapter 14 of the first letter to the Corinthians: "In Church I would rather speak five words with my mind, in order to instruct others, than ten thousand words in a tongue"

Dessutom ser jag ingen koppling alls mellan latinet som gudstjänstspråk och den extraordinarie mässformen. Det enda som gör den extraordinarie formen till den "latinska" mässan är det faktum att den _enbart_ får firas på latin. Det finns ingenting som hindrar en präst från att fira delar av mässan enligt ordinarie form på latin. Den latinsk/svenska 9:45-söndagsmässan i Domkyrkan ser jag som en mycket väl gjord avvägning för dem som är förtjusta i latinet och gregorianiken men fördenskull samtidigt gärna vill förstå vad prästen ber om i mässan. Det finns faktiskt en poäng med att höra och förstå mässans böner med sina öron utan att behöva läsa dem i sitt folkmissale.

Jag är absolut inte emot den extraordinarie mässformen som sådan. Vi hade en präst från England på besök till Johannes Boscos minnsedag som firade mässan enligt den extraordinarie formen, till vilken jag hade övat in körens delar av mässans proprium från Graduale Romanum (och som även finns på DVD om någon är intresserad). Min kärlek till den heliga Mässan begränsar sig inte till någon speciell form av den. Så länge den är värdigt och korrekt firad så tar jag med glädje emot den liturgi som Gud vill låta mig ta del av i den församling där jag bor.

Finns det dessutom inte en risk med att anhängarna av den latinskspråkiga mässan kan bli till just ytterligare en sådan "nationell mission" som ett av dess syften är att motverka?