Så gott som alla artiklar framställer SSPX som högerextremt. På detta vill jag svara att det som förenar SSPX är en religiös övertygelse, inte en politisk. Att kalla dem högerextrema över en kam är ungefär som att säga att alla svenskkyrkliga är vänsterpartister.
I de flesta av artiklarna kallas de "ultrakonservativa", och även om jag kan hålla med om att deras mest framträdande drag är en sorts (ibland överdriven) konservatism, får man inte blanda ihop konservatism med anledningen till exkommunikationen 1988, vilket t.ex. DN gör:
SSPX är så ultrakonservativt att påven utfärdade en bannlysning i slutet på 80-talet.
Detta citat ensamt visar att man låtit bli att göra efterforskningar. Anledningen till exkommunikationerna är inte s.k. "ultrakonservatism" utan att ärkebiskop Lefebvre trotsade påven och utförde kyrkorättsligt olagliga biskopsvigningar. biskop Williamson har fel och är dum i huvudet, men lyckligtvis för Sveriges journalistkår är dumhet inte tillräcklig anledning till exkommunikation.
Även stiftet har uttryckt sig på ett sätt jag själv tycker är lite olyckligt:
Dialog – med andra kristna, med människor av annan tro, och med alla människor av god vilja – blev centralt för kyrkans självförståelse. Vidare betonades lekfolkets betydelse. Detta kan inte SSPX acceptera[…]
Jag har inte bilden att SSPX skulle förringa lekfolkets betydelse, och dialog med ickekatoliker misstänker jag är centralt för varje religion som anser sig ha Sanningens fullhet och önskar allas frälsning. Däremot har man, med all rätt, stor skepsis gentemot "ekumenik" med samfund som saknar Apostolisk Succession. Men på stiftshemsidan uttrycks detta på ett sätt som får det att verka negativt.
Allt detta tumult har gjort att Svk har gjort SSPX "hemlösa" på många orter.
Nu har påpassligt ett rykte cirkulerat i någon vecka om att exkommunikationerna av SSPX' biskopar kan komma att hävas, kanske redan denna helg. Detta har naturligtvis resulterat i en mängd kommentarer och frågor på olika bloggar (t.ex. Rorate Caeli, NLM, WDTPRS).
En av privatbloggarna är Peter, som ställer flera frågor om var SSPX egentligen står, och avslutar med frågan
"Har SSPX för avsikt att …åtgärda [biskop Williamson och hans ståndpunkter] och i så fall hur?"
Mitt svar är att SSPX är "between a rock and a hard place":
Om SSPX ska behålla sin trovärdighet i sitt hävdande att de är inom Kyrkan, har ingen inom deras sällskap mandat att slänga ut en annan biskop. Varför? Jo, det är påven ensam som har mandat att tillsätta, avsätta, förflytta, bannlysa, suspendera eller laicera en biskop. Skulle SSPX slänga ut biskop Williamson utan påvens mandat vore det att ta sig påvlig makt. De har hamnat i en rävsax: Enda sättet att legitimt bli av med Williamson är att förenas med Rom, men det är sannolikt Williamson som är det största hindret mot återförening...
Dock påstås det att Williamson självmant skulle lämna SSPX om prästbrödraskapet skulle återförenas med Rom, så problemet kanske inte är så svårlöst ändå?
Post
2 commenti:
Simon; jag har två kommentarer.
Den första gäller ditt påstående att det är fel att säga att exkommuniceringen hade med deras "ultra-konservatism" att göra. Dar har ju rätt i att det var biskopsvigningarna som utlöste exkommuniceringen; men enligt Johannes Paulus II apostoliska brev, där exkommunicerandet tillkännagavs, "Ecclesia Dei" - så är grunden till denna "schismatiska akt" en ofullständig förståelse för traditionens levande karaktär:
"The root of this schismatic act can be discerned in an incomplete and contradictory notion of Tradition. Incomplete, because it does not take sufficiently into account the living character of Tradition, which, as the Second Vatican Council clearly taught, "comes from the apostles and progresses in the Church with the help of the Holy Spirit. There is a growth in insight into the realities and words that are being passed on. This comes about in various ways. It comes through the contemplation and study of believers who ponder these things in their hearts. It comes from the intimate sense of spiritual realities which they experience. And it comes from the preaching of those who have received, along with their right of succession in the episcopate, the sure charism of truth"
Detta kan, tycker jag, mycket väl beskrivas som en överdriven konservatism, att inte vilja se att traditionen är levande och kan utvecklas.
Vad gäller din syn på "dialog" och "ekumenik" så tycks inte den vara i linje med andra vatikankonciliets, om du motsätter dig den. Enligt Kardinal Avery Dulles i en artikel i Signum, så uttryckte Paulus VI denna förändrade inställning, till dialog från konfrontation (som SSPX vill återvända till) i sin encyklika Ecclesiam Suam.
Ur artikeln:
"ud inledde en frälsningsdialog när Han vände sig mot världen i kärlek och uppenbarade sig. Han gjorde sig därmed tillgänglig och vädjade om människornas ja, ett ja uttalat i frihet, menade påven. Kyrkan måste imitera Guds handling i Kristus och vända sig till världen i en anda av dialog. Den borde klart förkunna budskapet om frälsning som en uppenbarad sanning. Men den borde förkunna i ödmjukhet, i en anda av tillit och respekt för åhörarnas känslor. En sådan kyrka skulle lyssna innan den talade och vara uppmärksam på de element av sanning som finns i andras uppfattningar. "
Men, för den som definierar sig inte i relation till Gud, som Guds barn, utan negativt, som "Jag tackar dig Gud, för att jag INTE är som..." så är den inställningen farlig, ja, existentiellt hotande, eftersom grunden för identiteten isåfall skulle riskera att försvinna.
/Christoffer
@Christoffer:
Om "ultrakonservatism":
Visst har SSPX sådana drag, det håller jag med om. Men anledningen till exkommunikationen var formellt de olagliga biskopsvigningarna.
Om dialog:
Dialog är bra för samexistens, ömsesidig förståelse och för dessa bådas frukt av bättre självförståelse. Det finns inget dåligt med dialog i sig.
Om ekumenik:
Ekumenik är ett ofta missförstått begrepp. Ekumenik i meningen "försök att hela kyrkosplittringar utan att endera parten behöver ändra sin lära" är bara meningsfullt mellan kyrkor som i enlighet med Dominus Iesus är att betrakta som "kyrkor". Ekumenik i denna bemärkelse med t.ex. frikyrkor eller lutherska/kalvinistiska kyrkor är således poänglöst.
Om man däremot menar att "ekumenik" bara är ett annat ord för "dialog mellan kristna samfund/organisationer" kan man naturligtvis som jag redan beskrivit bedriva meningsfull sådan med väldigt många, om inte rentav alla, kristna samfund.
Om "motsättningen" dialog-konfrontation:
Visst ska man vara kärleksfull och inte provocera i onödan, men man får inte därmed bli relativist och påstå att man inte har eller vill sprida Sanningens fullhet, som ju "subsistit in" Katolska Kyrkan. Och absolut ska man undvika en motsättningsgrundad självidentifikation: Just denna fallgrop har jag förstått är alltför vanlig bland konvertiter, som ofta snarast konverterat FRÅN svk än TILL Katolska Kyrkan.
Kristi Frid
Posta un commento