Anledningen till hävandet av exkommunikationerna

Avsnittet av SVTs "Uppdrag Granskning" (som sändes 21/1 2009) uppmärksammade många i Sverige på att en av detta prästbrödraskaps fyra biskopar har en mycket avvikande uppfattning om Förintelsen, som många med rätta finner stötande. Att Påven, genom biskopskongregationens kardinal Re, i lördags hävde SSPX-biskoparnas exkommunikationer, har olyckligtvis i media framställts som om följande påståenden vore sanna:

• Att påven skulle ha hävt exkommunikationerna på grund av antingen denne biskops eller hela SSPX' mest kontroversiella kännemärken (t.ex. biskopens verklighetsfrämmande uppfattningar om förintelsen, eller hela sällskapets stundtals mycket skarpa kritik mot Andra Vatikankonciliet)

• Att sagde biskops personliga uppfattning på ämnet representerar alla prästbrödraskapets anhängare.

Båda dessa insinuationer är naturligtvis falska.

Att biskopens uttalande inte är representativt för SSPX borde säga sig självt. Dels har vare sig han eller någon annan av SSPX' biskopar eller präster något som helst mandat att binda sällskapet till någon övertygelse utöver religiös sådan. Dessutom har det explicit sagts av SSPX överhuvud, biskop Fellay, att den berörde biskopen på denna punkt inte alls står för sällskapets ståndpunkt.

biskop Fellay har offentligt bett påven och Kyrkan om ursäkt för biskop Williamsons uttalanden, å sällskapets vägnar tagit avstånd från dem, och förbjudit honom att göra några som helst uttalanden i historiska eller politiska frågor. (Läs biskop Fellays brev här eller i Kristkonungens instituts inofficiella översättning här)

Därav följer, för den som inte insåg det från början, att anledningen till hävandet inte var biskop Williamsons påståenden om förintelsen.

Därutöver inser de flesta att utan klippen från intervjun med den kontroversielle biskopen hade Uppdrag Granskning inte kunnat konstruera sitt guilt-by-association-argument, och hade därmed inte kunnat påstå att hela organisationen skulle vara högerextremistisk, och utan det hade programmet knappast varit lockande. Kvällstidningsjournalistik, alltså, vilket naturligtvis ska tas med en ordentlig nypa salt.

Vad var då den riktiga anledningen till hävandet av exkommunikationerna? Därom kan man än så länge bara spekulera, men två observationer kan vara till hjälp i förståelsen av detta kanske överraskande steg:

För det första finns det på vissa håll tvivel om huruvida exkommunikationerna var giltiga från början. De uppgavs ha fallit över biskoparna latae sententiae, dvs automatiskt. Om man konsulterar den kanoniska lagen, framkommer att vissa krav måste uppfyllas för att en sådan exkommunikation ska kunna äga rum. De berörda artiklarna är §1321-§1324, och det för ärendet intressanta i dessa paragrafer kan sammanfattas såhär:

• Om ett lagbrott utförts då man varit nödtvungen kan man inte ådra sig kyrkorättsligt straff (i detta fall exkommunikation)

• Om ett lagbrott utförts då man utan egen skuld varit övertygad om att man var nödtvungen trots att så inte var fallet, kan man inte ådra sig straff

• Om ett lagbrott utförts då man pga egen skuld varit övertygad om att man var nödtvungen trots att så inte var fallet, kan man inte ådra sig straff

• Om man inte begått en subjektiv dödssynd kan man inte ådra sig straff

Dessa punkter gör klart att om man haft en genuin övertygelse om att man handlat i nödtvång kan man inte ådra sig automatisk exkommunikation. Och det har från SSPX sida aldrig rått något tvivel om att de uppfattat sig befinna sig i en nödtvångssituation.

Det huvudsakliga motargumentet mot detta är att en ärkebiskop (Marcel Lefevbre) borde ha insett att man inte kan gå och biskopsviga präster utan påvligt mandat utan att det tolkas som en schismatisk handling, vilket han utan tvekan var medveten om vore en dödssynd. Motargumentet är inte hundraprocentigt, men det visar att det går att argumentera båda vägarna. Både kyrkolagsargumentet och den under de senaste 20 åren fram till åtminstone nu i helgen huvudsakliga linjen från Rom har goda argument på sin sida.


Den andra observationen är att SSPX sedan länge efterfrågat en trestegsplan för återinlemning i Kyrkans fulla gemenskap:

• Att den traditionella liturgin inte ska kräva specialtillstånd för att firas

• Att exkommunikationerna ska lyftas eller helst förklaras ogiltiga från början

• Att samtal mellan SSPX och Rom ska föras för att utreda hur respektive part menar att Andra Vatikankonciliets beslut rätt ska tolkas och om deras respektive tolkningar är förenliga.

De två observationerna kan vara enskilt eller gemensamt svaret på frågan varför exkommunikationerna hävdes. Det kan också hända att anledningen ligger någon annanstans. En kuriosadetalj som kan ha sin roll, för den som fann det märkligt att man valde att tillkännage hävningen av exkommunikationerna just som det var som värst medial uppmärksamhet på en av biskoparnas svårförlåtliga personliga uttalanden, är att tillkännagivandet gjordes på 50-års dagen av proklamerandet av Andra Vatikankonciliet. Och jag tror personligen att minnet av konciliet både spelar mer roll och kommer leva längre än Uppdrag Granskning...