Despite all the variations in practice that have taken place far into the second millenium, one thing has remained clear for the whole of Christendom: praying toward the east is a tradition that goes back to the beginning.
-- The Spirit of the Liturgy (Ignatius Press, 2000), pg. 75.
... utan rentav en Apostolisk Tradition:
As I have written in my books, I think that celebration turned towards the east, towards the Christ who is coming, is an apostolic tradition.
-- Looking Again at the Question of Liturgy with Cardinal Ratzinger, ed. Alcuin Reid (St. Michael's Abbey, 2003), pg. 151.
Att fira mässan vänd mot folket är att sluta sig inåt istället för att rikta sig framåt gemensamt mot vår Herre:
The turning of the priest toward the people has turned the community into a self-enclosed circle. In its outward form, it no longer opens out on what lies ahead and above, but is closed in on itself. The common turning toward the east was not a "celebration toward the wall"; it did not mean that the priest "had his back to the people": the priest himself was not regarded as so important. For just as the congregation in the synagogue looked together toward Jerusalem, so in the Christian liturgy the congregation looked together "toward the Lord".... They did not close themselves into a circle; they did not gaze at one another; but as the pilgrim People of God they set off for the Oriens, for the Christ who comes to meet us.... [A]common turning to the east during the Eucharistic Prayer remains essential. This is not a case of something accidental, but of what is essential. Looking at the priest has no importance. What matters is looking together at the Lord.
-- The Spirit of the Liturgy, pp. 80-81.
Att när man, trots detta, firar Mässan vänd mot folket, dessutom flytta korset från mitten till sidan är absurt:
Moving the altar cross to the side to give an uninterrupted view of the priest is something I regard as one of the truly absurd phenomena of recent decades. Is the cross disruptive during the Mass? Is the priest more important than the Lord? This mistake should be corrected as quickly as possible; it can be done without further rebuilding.
-- The Spirit of the Liturgy, pg. 84
Att ha korset i mitten är nödvändigt om man ska fira vänd mot folket:
[T]he cross on the altar is not obstructing the view; it is a common point of reference. It is an open "iconostasis" which, far from hindering unity, actually facilitates it: it is the image which draws and unites the attention of everyone. I would even be so bold as to suggest that the cross on the altar is actually a necessary precondition for celebrating toward the people.
-- The Feast of Faith, pg. 145
(klippt från NLM)
Post
4 commenti:
Hur kom det sig egentligen att ad orientem blev i praktiken avskaffat världen över? Var det till följd av att TV-sändningar från påvens mässor i Roms basilikor började kablas ut i världen, som alltid firats vända mot folket till följd av att det är detta som råkar vara öster i dessa kyrkor?
Eller var det för att missalet helt enkelt säger att altaret "om möjligt" skall vara fristående så att man _kan_ fira mässan vänd mot folket? Hur kommer det sig att väldigt många tolkade detta som att man _måste_ riva alla gamla väggaltaren och bygga nya fristående i stället?
Rent spontant antar jag att man resonerade som så att versus populum får församlingen att känna sig mer delaktig i mässan då prästen inte längre skymmer sikten utan tvärtom tydligt inbjuder församlingen att även de göra offret på altaret till sitt eget. Versus populum förutsätter en delaktig församling, medan ad orientem går precis lika bra att använda om det så bara är en präst och en ministrant.
Att fira versus populum innebär inte att prästen och församlingen tittar på varandra, utan att Kristi offer på altaret bokstavligt talat står i centrum. För att understryka detta borde ett centralt altarkrucifix givetvis vara en självklarhet.
Frågan är bara åt vilket håll det ska vara vänt. Om man följer påvens exempel så skall det vara vänt mot prästen, vilket församlingen möjligtvis kan uppfatta som bakvänt. Men det är kanske i sådana fall altaret som är felvänt och inte krucifixet? I "The Spirit of the Liturgy" nämner för övrigt Ratzinger att altarkorset även kan vara ett uppståndelsekors utan någon corpus. Så församlingen kan ju se det som ett sådant. Eller så kan man ha ett dubbelsidigt krucifix, som på EWTN.
Den enda vettiga invändningen jag hört mot det benediktinska altararrangemanget är dock att det bara bör finnas ett krucifix i koret, och om det redan finns ett stort väggkrucifix så är det opassande att ha ett krucifix även på altaret. Den naturligaste och bästa lösningen i detta fall vore givetvis att fira mässan vänt mot detta väggkrucifix, vilket påven gör varje morgon i sin privata mässa samt på Herrens dop i det sixtinska kapellet.
Men om församlingen nu inte går med på detta, är det då liturgiskt passande att ha ett stort krucifix på altaret också? I vilket fall som helst så verkar detta vara ganska vanligt under påvens resor: http://bp0.blogger.com/_71ZPiLxOVfU/SAdtIFcfo7I/AAAAAAAAAlo/jZJvNbdnTo0/s1600-h/WashingonMass23.jpg
Det enda konstiga med detta, är att det stora, konstnärliga krucifixet som borde vara det naturliga fokuset, inte är det under själva mässfirandet. Och även i det fall då detta är det enda krucifixet i koret så känns det i alla fall för mig psykologiskt konstigt att fokusera på någonting som befinner sig bakom altaret där offret sker.
Ad orientem löser med andra ord alla problem. Utom ett. Man måste böka med en ministrant som flyttar mikrofonen för att "Orate fratres" och "Ecce Agnus Dei" ska höras.
Det problemet är enkelt löst:
Använd mygga. Om man ändå ska ha mikrofon - vilket kan diskuteras - är det väl ändå bäst att ha en som inte står på altaret - mikrofonen är inget liturgiskt föremål och har absolut ingen självskriven plats på altaret. Dels är en mygga ingen enorm investering för en församling, dels slipper man en ful, ofta stor, sak på altaret eller i stativ, dels slipper man sladdar, vilka har en tendens att bara vara i vägen både fysiskt och estetiskt.
Enda problemet med mygga: Om man inte vill att prästens privata böner ska höras i högtalarna samt att han inte ska överrösta hela församlingen i exempelvis Kyrie, Gloria och Pater noster, så måste man ha någon som stänger av den vid dessa tillfällen. Men så gör de exempelvis i Heliga Hjärtas kloster.
Det finns oftast ett på-/avreglage både på dosan till myggan och på själva ljudsystemet. Således får antingen prästen själv sköta på- och avslåendet (enklast), eller en ljudtekniker (snyggast, om väl genomfört). Inte svårt.
Posta un commento